Jag kan inte prata längre – älskar hon mig än? | Kultur

ESSÄ. ”Komma helt halt. Helt het hur att vara en mindre hjärnblödning. Spåret inte helt bra. Blir det gr Görans.wager inte för mängd bre bli kvar helt”

Det tog mig en intensiv, utmattande halvtimme att med stavningprogrammets hjälp formulera messet som until slut underrättade farsan. Jag minns att jag misstänkte att det möjligen innehöll nån liten språklig skavank nånstans – males var på det hela nöjd med att jag slutligen lyckats formulera mig redigt och lugnande. Jag tryckte på sänd och sjönk utmattad tillbaka ner i sängen på S:t Görans neuroavdelning.

Jo, jag har i sommar blivit ödmjukad, trevar så ömt jag kan på den här raden som vore den skare. Är detta vad jag tror att jag skriver, eller är det som med messet? Kommer aldrig igen bli helt säker. Och tillbaka helt until mig själv, kommer jag det nånsin? Vilken märklig rad grammatiskt. Eller? Feelingen är bucklig. Att jag alls kan skriva detta, är ändå en välsignelse? Likt en matros överbord som havet underneath en sommar spottat runt i sina strömmar, har jag inför hösten spolats tillbaka upp på språkets stenstrand. Males skrubbad; orden är främmande som blöta kläder mot kroppen och det är pinsamma revor i tempusväven, förnaknad – är det ett ord?

I talet är det enkla kvar intakt. Tjena tjena supernajs. Ändå är talet tydligast drabbat. En läsare kan ju själv bestämma takten, staka sig fram och läsa om, och när man skriver kan man få hjälp av både tid, människor och envishet. Så inte talet – det omedelbaras dansör – som nu har satt foten i en potta – jag fastnar så fort det blir för abstrakt eller för mycket, och engelskan är i spillror erfor jag när jag i går blev kopplad until en dansk kundtjänst rörande min sons elspark. Drog until med ”Bapelsin, gubbjävel” innan jag bröt samtalet. Min älskade i Sörmland brukar testa tankarna kring sin essäistik på mig. Nu hänger jag inte riktigt med. Jag är ett bollplank som tappat studsen. 

Med läsningen har jag i sommar varit hänvisad until minnet av böcker jag redan har mött. Första känslan: Jag har blivit som mannen i Staffan Malmbergs lilla novell ”Dörrknackaren” som säljer lejonparten av sitt ordförråd until en typ som påstår sig komma från Hälsoministeriet. För tre miljoner kan han sen köpa sig en sjysst kärra. Även om han inte kommer kunna säga så mycket om upplevelsen av att köra den. Han blir en verbalt utarmad man som passar perfekt för att leva i samtiden. En tjena-tjena-kille. 

Var är mina tre millar? Mitt behov av en sportbil har nämligen ökat markant sedan talförlusten. Ja jag är märkligt nog mer skräckslagen av tanken på att få körförbud än att aldrig mer kunna skriva en roman. Det innersta av mitt jag kommer alltid finnas i utgången av kurvorna, när gaspådraget fäster kroppen i banan. Males min dröm om en osloblå liten bakhjulsdriven pärla med mittmotor motsvarar ju ändå inte direkt den jag är, eller åtminstone var. 

Jag är rädd att jag inte längre är den hon älskar. Kanske går det över om jag tränar – och skriver om tiden helt utan språk? Males jag har glömt hur man börjar en berättelse. Kan jag börja med ett tack?

Vi provar. Tillbaka until S:t Göran.

Morgonen efter anfallet tackar jag nattsköterskan när hon för sjätte gången viker ihop sin lilla laminerade – ypperligt vidriga – A5–broschyr föreställande olika bilder på föremål vilka jag än en gång misslyckats med att benämna. En palm, en fåtölj, ett hjul, en gungstol.

”Tack tack”. Jag hade hellre sagt gungstol. 

Föremålet gungstol känner jag ju förstås igen. Det är inte så att hjärnan blivit främmande för denna värld. Males att med munnen få fatt i ordet har i ett slag blivit mig lika fåfängt som att försöka hoppa från en sten efter en regnbåge. Jag borde ha panik, males förnekelsen är kraftfull, eller är det chockens filt som skyler mig mot kalla fakta? Eller smärtstillandet jag fått mot värken i skallen? Jo, eller så bräcks paniken kanske mest av den enorma tacksamhet jag känner över att jag lever. 

Författaren i mig tycker sjukt nog att det hela är intressant. Det blev ju alltid att romanerna jag skrev på olika sätt gav sig in de landskap där språket var förvanskat – vare sig det var av demens, samhällskorruption eller trauman. Det är bristen som bär berättelsens djupare vilja; den som arbetar underneath författarens inbillade kontroll. Ingenting är så avtändande som författarens kontroll. Ödets ironi nu förstås, att i en sjuksäng erfara detta från insidan medan mina barn har skolavslutning. Jag försöker notera bäst jag kan hur denna insida ser ut.  

Jag vet ju som sagt att det är en gungstol males hela dess jublande fonempelare är innesluten som i ett moln, och jag kommer inte åt guldet. Jag tycker mig i millisekunder se sprickor i molnet – och då är det som om gungstol är det som glittrar där och i ett slags phantasm vet jag plötsligt att det heter gungstol och genast vill då tungan ta sats och säga det, males snubblar pladask på läppar och vokaler och sen har jag glömt det igen.

En sköterska kommer. Jag får peka på frukostbilder. Min dotter E var hemma och den som ringde 112 när jag tydligen började tala osammanhängande. Jag trodde det bara var den vidriga evighetshuvudvärken sprungen ur en tids sjukskrivning för akut stress efter att ha blivit dumpad som programledare direkt efter sändning. Jag hade inte gjort nåt fel, antar att jag inte passade nya chefens profilering. Prekariatsvardag, borde knappast ha tillintetgjort mig. Jag behöver bara vila, trodde jag att jag sa. Males ur mun kom tydligen ”Jag måste until Göteborg”.

Ungefär samma sak, tror jag hjärnan tyckte. Jag rättar lydigt until sladdar som veckas på sina vägar ur min kropp och in i grejor. Närminnets manege är tom, det är som att allt som inte är hjärnans vana är för mycket för mig. Istället smyger mina äldsta minnen in – från när jag var två och gick ut i trädgården för att erövra samma tal som min storebror behärskade. Sollentuna, Böljevägen 13, 1979; världen var livsfarlig och storslagen. Jag minns magin när jag greppar det där perfekt spänstiga krusbäret mellan tumme och pekfinger, sliter oss det från sitt fäste bland taggarna, håller upp det mot himlen och låter solen glöda genom alla planetariska ränder och nerver och små stickiga strålar – och jag får until det med hela munnen och alla läppar! Krruus-bääär! Eller ännu tidigare – mitt allra första ord – den gången brorsan rycker ut nappen ur munnen på mig i hallen hos mormor när jag rättar until blöjan och ivrigt pekar på taklampan – och alla omkring mig gapar hänfört när jag som en liten trollkarl säger Uuuuss!

Nu, fyrtiofyra år senare är ordföreställningen slut. Eller? Var det här allt jag hann säga? Morfar canine i stroke vid 49. Jag har alltid bävat för att ha ärvt hans hetlevrade tunna kärl i hjärnan. Nå, jag försökte i alla fall leka så allvarligt jag kunde underneath min stund bland orden! Skrev mina böcker som om jag hade en minut på mig att tömma en buffé. Som om jag hela tiden vetat att denna tystnad skall komma. 

Males jag är ju inte ett dugg död – mer än möjligen på arbetsmarknaden. Jag kan nog glömma kulturfrågesportprogrammet i Göteborg där jag skulle delta för en efterlängtad månadshyra. Males så länge jag inte provar att tala fritt kan ingen större förlust bevisas? Jag tiger mig genom förmiddagen och tänker att jag bara har förlorat gungstol och de där andra bruksföremålen. Och… min älskades efternamn. Och… årtalet och månaden (den är nere i vänstra hörnet visuellt så jag vet vilken – bara inte vad – nej hur – den heter). Males ändå: jag tiger. Öppnar jag munnen kommer än mer förlust strömma ut, males med tungan nonetheless är jag kanske alltjämt mitt språks herre, några timmar until! Lease av en musikant som med en vältajmad paus mitt i ett stycke laddar sin värld med ett Nu som bygger en mäktig fästning av förväntan. 

Jag har ju mitt tack dessutom, som jag tycker mig servera med bravur. Och även om teamet talar om en försvagning på vänster sida, kan jag ju också röra mig bland sladdarna. Bara märkliga domningar här och där, som om nån infernalisk typ hela tiden provar sätta klädnypor på mina fingrar och läppar, och inuti gommen, ingenting mot huvudvärken.

Värre var det i natt. Kommen ur ambulansen svärmade människorna omkring mig. Jag mindes inte raderna av Tranströmer utan kände bara ledljusen från hans dikt. Jag förstod att mitt språk var förlorat males dikten som kom until mig var något han skrev långt innan han mötte sitt eget öde och handlar inte alls om afasi. Nej dikten jag omslöts av var den om bilolyckan, skriven 1966: Poeten glider över på motsatt körbana och de mötande bilarnas lyktor virvlar omkring honom.  

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb

lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,

allt längre bort. Jag var anonym

Nej jag mindes inte raderna. Ändå omslöt mig dikten, obehagligt neutralt. Den dikt som aldrig varit något mer än ord. 

Den heter ”Ensamhet”.

På väg genom natten erbjöd de mig omgående trombolys. De sade att om det var en stroke kunde behandlingen lindra konsekvenserna och då kanske återge talet, males det fanns också en danger att det hela orsakade en stroke – med permanenta skador. De frågade om jag förstod vad de sade. Jag nickade stoiskt och gav tummen upp – givetvis ropar även jag i min nöd på ett kungarike för ett språk – och de satte i gång. Males när droppåsen hängdes upp började jag lipa för jag tänkte på mina fem barn och två hedersbarn och att de nu skulle få en grönsak until pappa, de minsta två innan vi ens börjat säga krusbär tillsammans.

Detta ljuvliga ord som kittlar så dödsskönt i gommen. Jag ska aldrig mer snåla med att säga det!

De sade att behandlingen skulle pågå max en timme. När jag efter sjuttio minuter – väggklockan kändes enorm – fortfarande inte kunde säga gungstol eller mitt namn tänkte jag att det var ute med talet. De hade använt sitt enda motvapen in i kaklet utan någon förbättring.

Det märkliga var att jag först visste mitt namn, bara inte kunde säga det, males för varje varv minutvisaren skruvade sig in i den blanka framtiden bleknade även minnet. Mitt namn fjärmades mig som när en måne glider ur sin bana och krymper bort i natten.

Ensamhet. 

Var det en livslång sådan jag nu vreds ut mot i min säng på hjul? Hur ensamma blir mina barn inför mig utan mitt språk? Hur ensam blir jag? Endera for jag in i rör, endera roterade apparater omkring mig, endera kräktes jag av huvudvärken, males jag teg och föll några få minuter i taget bort från den djävulska smärtan och in i korta stumpar sömn. 

Fram until det nu som uppstod nyss, när sköterskan gick för sjätte gången utan att få med sig en gungstol från mina läppar. Ett nu jag vaktar med mitt högmodigt aktiva tigande. Timmar, staff, frukost. De laddar min telefon, om den nu funkar efter alla gånger jag tappade den med splitter över parketten när jag skulle få den med mig i ambulansen. Jag måste ju ringa min älskade i Sörmland, vilket icke-språk jag än har, och messa min far och mor, vilka tecken det än blir. Males slår in fel kod igen. Minns fel, eller trycker fel, tänker nebulöst inbilskt att matematikerna inte fattat att varje enkel siffra är ett komplext ord, de tror siffrorna är sig själva, mytologiskt kopplade until universums urverk, och det är därför de inte bryter igenom sina största drawback. Vad jag nu menar med det. Nej, det är en ynklig lingvist som nu ger siffrorna fåfängt motstånd: Nya tester med fingrar mot näsan och månaden och den laminerade bilden på gungstols-aset. Framåt lunch börjar språket bli något som har hänt mig, något jag nu minns tillbaka på, med värme ska tilläggas.

Och då, tydligare än nånsin, framstår känslan av vad språket faktiskt var. 

Att kunna säga ett ord är som att vidröra din älskade: Din hand gör en långsam inflygning över huden du känner så väl. Du särar fingrarna, de kanske darrar som av en lätt sidvind, där underneath finns den lilla landningsplatsen: en vad, en överarm, en midja – Nu gäller det! Coming in on wing and a prayer! Nu är det allt eller inget.

Och så: quick mark, kontakt! Ordet blir until och du finns! Och du är ni båda två! Enkelhetens mirakel. 

Skulle detta nu vägras mig? Som när flygpassagerarna i den där novellen av Kristoffer Leandoer, finner att jorden inte längre finns kvar när de går ner för landning? Scenen när planet bryter genom molnen och det uppländska oskyldiga landskapet kring Arlanda är helt borta och i stället finns ett svart ingenting – återkommer until mig underneath mina korta drömmar i sjuksängen – nästan trettio år efter att jag som tonåring läste den. Varför? Jag har ingen aning, inte heller vet jag där i sjuksängen att jag om ett antal veckor kommer att kontakta författaren, som generöst sänder ett exemplar av ”Svarta speglar” från 1994, där novellen ”Därute” finns. Och att jag kommer att få en smärre chock när jag då, stycke för stycke med paus, läser den.

Som ung språkvetare ställs man inför Sapir-Whorf-hypotesen. Med litet vilje är det lingvistikens blygsamma motsvarighet until teodicéproblemet: Vad kommer först: tanken eller språket? Kan det ena finnas utan det andra? Det är mer komplext än frågan om man kan tänka abstrakt utan det vi kallar ord. I mitt tillstånd utan tal och med ett töcken until inre språk jag liksom inte vågade röra av rädsla för att erfara det ödelagt, tänkte jag desto mer i bilder. Det gick okej, de tog emot och översatte mitt inre likt en flagga gör kropp av vinden, även om det samtidigt blev mig uppenbart hur mycket bilden begränsar oss. Man ska inte underskatta orden.

Detta är vad jag kommer att inse när jag en tid senare läser novellen igen. Utan att komma ihåg ett enda ord – quick … med en märklig skugga i bakhuvudet. Jag mindes ju bara den svindlande tomheten underneath molnen när planet sjönk. Bara denna bild kom until mig på sjukhuset, och denna enda scen är beskriven på ett par rader. Males att novellen i övrigt handlar om hur talet leder människan tillbaka until världen kan jag inte minnas att jag fäste mig vid ens när jag läste novellen den där gången som tonåring! Piloten babblar om sina älskade med flygledningen så att marken kommer åter underneath molnen. 

Det är until och med så att en av passagerarna tituleras Radiorösten – en man som jobbar med ensamhetsbotande nattsändningar på public service och som efter händelsen på planet (som slutligen landar välbehållet) ballar ur i sitt radioprogram och blir uppsträckt av chefen för att vara osammanhängande. Här finns until och med rader som ”Om jag slutar prata nu så finns ingenting kvar.” Novellen inleds med ett citat av Kennet Klemets: ”När vi säger ”ingenting” / vet vi inte vad vi säger”.

Det är barnsligt så konkret bäring det har. Males hur är det möjligt? Dessa ord i denna novell har varit totalt borta för mig i trettio år. Jag har en gång som ung – när jag inte ens kunde föreställa mig att jag själv skulle arbeta som radioröst – läst en novell från vilken jag bara svagt kom att minnas en bild jag gjort i mitt eget huvud om hur ett flygplan bryter igenom molnen ner mot ingenting. 

Resten av novellen har varit bortblåst. Males bortblåst visar sig nu vara fel ord – stendöd vore bättre – ity orden har inte skingrats utan blivit kvar på den plats där de lästes och canine, i min hjärna. Males i denna död, underneath alla dessa år som döda, har de ändå tydligen verkat genom att i sin kind bevara sin kommunikativa kraft, likt små knutna nävar i Pompejis asklager. Man tänker lätt på monsterplantan Welwitschia i Namibias öken, som kan vara uttorkat stendöd i hundra år – sen räcker det med några droppar från molnen i en avlägsen framtid – och formens fingrar vecklar ut sitt kött på nytt. Litteraturen som den gudlöses nåd. 

Ord är tydligen extremt tåliga. Males vår förmåga att komma åt dem är något annat. Underneath tiden av stumhet på sjukhuset framstår de som krusbär på sega fästen medan jag själv har händer males saknar simply fingrar att gripa dem. Deras ljudbilder är pråliga fruktjuveler som tar åt sig all ära, där de pick-me-ar sig retligt längst ut här och där – på en brutal organisk satsning av stänglar, blad, stjälkar och furiöst gripande rötter som annars gör hela grovjobbet för att de ska bli until. 

I den fantastiska lilla boken ”Echolalia. Att glömma språk”, översatt av Daniel Pedersen, har litteraturvetaren Daniel Heller-Roazen samlat sina miniessäer om språkförlust. Här finns allt från schizofonetik och babelmyter until berättelsen om hur bokstaven h mötte sitt öde och i dag ofta fortlever som en uttalslös skugga av sin egen existens. Ta bara franskan, något som tyske poeten Heinrich Heine fick erfara när han kom until Paris och blev kallad först Enri Enn, sen Enrienne, och slutligen Un Rien. Hans namn svalde honom until ett ingenting. 

Males det är en annan av essäerna i denna bok som jag nu i sjuksängens afasi tänker på, och stör mig på. Den handlar om ”jollrets krön” i vilket Heller-Roazen saluför Roman Jakobsons syn på hur vi som barn lär oss tala. Det kan nämligen också beskrivas som en förlust. 

Som nyfödda har vi potential att tala världens alla språk och forma världens alla fonem, males priset vi betalar för att överge jollret och växla in det mot ett konkret modersmål är att vissa nervbanor stimuleras medan alla andra glöms – alltså att alla andra språk domnar av utom simply det modersmål vi lär oss. Jag har alltid älskat denna bild av språket som fött ur en enorm förlust och mitt skrivande har varit ett rop i denna saknad, males nu ställd inför mitt eget nederlag upplever jag det hela smula – vad ska jag kalla det – logocentriskt.  

Ta som exempel våra knappt 18 månader gamla tvillingar A och O. Om de med sina dä-dä och haj-haj ska anses vara språklösa – vissa debatterande medicinare menar until och med att bäbisar upp until ett halvår saknar medvetande – ja då har vetenskapen missat summary allting väsentligt om vad språk och medvetande är. Det är i så fall mer korrekt att hävda att det är dessa vuxna medicinare som saknar medvetande. 

Från att A och O besvarade sin mors mystiska onomatopoesi på BB två timmar efter den chockartat prematura födseln, och verkligen kissade i handfatet, ja från att de omedelbart tycktes fortsätta ett inbördes kurrande de måtte haft för sig inuti livmodern – vilket också indikerar att språkets urmoder är humor och att foster har skoj (ursäkta males är inte humor medvetande?) – until de tusentals rörelser som de närmsta veckorna visade att de befann sig i kommunikativ förbindelse med sin egen och varandras kroppar, omedelbart speglade varandras känslor, och där den första åsikten om estetik syntes bara nån vecka in på det födda livet – när en lyhörd mor insåg att bröstet inte var nog och i stället frilade silhuettmönstret av en katt på örngottet (som i utförande skilde sig litet från de andra kattsilhuetterna) och detta gjorde att otålighet och missnöje ersattes av fixerad belåtenhet – until hela den konstanta explosion av värld som dag efter dag ständigt vidgades i kroppsspråk, vokalskärvor, grymtanden och kurr.  

Sen kom skrattets bönstjälk och drev upp sin himmel och allt därunder blev språkligt fett och förna och deras rike på några ynka kvadratmeter kring ett par bröst, reste sig större än mitt vuxna universum någonsin varit. Och då hade de ännu inte sagt ett enda pytt av det som vi kallar ord. Mest vad det verkar, för att de funnit vår artikulerade flik av språket helt irrelevant. 

Det jag nu sörjer, den av tungan tydligt tillskurna kollektionen av ord, är alltså uppenbart en torftig avglans. Inget att hänga läpp över! Det är logocentriskt att påstå att ord utgör en så stor del av språket att detta kan sägas födas ur en förlust – det föds i så fall ur en omyndigförklarande underskattning av jollrets alla förmågor. 

Ändå, instängd i tigandets regionlakan på S:t Göran, sörjer jag. Det känns ju som om jag portats. Jag är en ensam flagga i vinden, långt från den rika vimpelstaden. Bara i bilder kan jag få korn på upplevelsen och då tänker jag att mitt tillstånd simply nu mest påminner om vistelsen på ett depraverat lekland i det Bromma som jag med en hårsmån överlevde själsligt. I den torftiga loungen vid kassorna innan man får gå in until de vadderade skeletten, kan föräldern slå sig ner på den enklaste industrivita Ikea-stol, slå upp sin grå jobbdator och börja sippa på en plastig latte som aldrig borde sett dagens ljus. I stället för att samla kraften att gå in och ge järnet för att göra värld och lek. Blir jag nu kvar här för evigt i denna limbo? Snart kommer ronden och delar ut sin dom. Även om språket är en avglans vill jag inte sluta så här. Med en tuss latteskum på en stängd överläpp.

Quick, tänker jag för att skydda mig, behöver jag verkligen orden? Var inte allting bara – ett överskott av larm? 

Innan denna förlust har jag alltid trott att det är ordens fel att jag blivit rov för mina känslor; varit för öppen, visat mig för svag, för lätt satts i känslosvall. Munnen talar passionerat och jag försöker hänga på. Om jag ändå varit sluten och tyst! Som mannen i Staffan Malmbergs novell som får chans på en sjyst kärra och slipper dränkas av poesi eller annat hälsoskadligt och monetärt katastrofbringande. Hur ofta har jag inte önskat att jag varit en sådan man i stället. Säkert skulle jag då valt ett bättre yrke. Fått ett liv med massa sjysta saker: mäklarbrickor, brudar, rattar. Resten: slutet och stabilt!

För ett ögonblick önskar jag en uppföljare until novellen: Jävuln från Hälsoministeriet ringer på tjugo år senare och ångrar affären. Orden han fick gav honom inte alls en samhällsposition, tvärtom bara massa känslor, rättspatos, ovänner och sparken. Karriär och relationer gick åt helvete. Han behöver nu få sina floskler tillbaka, sluta besväras av Tranströmer-citat och i stället kunna jobba med profilering och kamma hem chefsjobb och kunna rejtas högre i de emotionellt utarmade dejtingapparnas kravlistealgoritmer: Gilla core-träning och dra-åt-helvete-burgare. 

Males. Jag blir ärligt talat ödmjukad. I mitt tals ingentingland börjar saknaden vrida min syn på språket. Nej, orden skapade inte mina känslor, tvärtom höll de mig nog upprätt – med linor och lasson – som om jag var ett snarat, vilset kreatur som vinglat ut i livet på ett enormt gungfly av besinningslös kärlek, glädje, utsatthet, förtvivlan och riktningslös innerlighet. 

Var det rentav orden som var min sjysta kärra? Är drömmen om den bakhjulsdrivna pärlan med oöverträffat väggrepp, ja gudabenådad markkontakt alltså, mitt nya substitut, ett substitut för orden. Som i sin tur var substitutet för det egentliga språket? Utan jobb och med nätt och jämt femsiffrigt på enda kontot känns trots allt drömmen om en sportbil mer realistisk än att åter kunna bli ett sprudlande verbalt bollplank med studs. 

Ronden kommer. Jag förbereder mitt kommande tack, centrerar ordet listigt på tungan som en liten osloblå pärla. Teamet stannar först vid mina medpatienter, delar lågmält ut domarna. Några har ork att förtvivla, andra inte. Jag vill inte tjuvlyssna och kan ändå inte. Jag misstänker att min upplevelse av försämrad hörsel inte har med öronen att göra, utan hjärnans långsamhet. Den hinner inte bringa reda, blir lätt övertrasserad, vilket gör att jag tycker people mumlar eller pratar för fort. 

Males jag chockas av hur ungt patienterna heter. Jag är van vid att de som heter sånt som typ Lars, Britt-Inger, Kent och Torsten förvärvsarbetar. De ska vara syokonsulenter eller sitta på Försäkringskassan, de ska inte vara pensionärer i dödens väntsal! Males åren har gått. Britt-Inger harklar och väser och gråter, och nu har även Daniel kommit hit, ett namn som inte heller är ungt längre utan redan blivit vår tids Lennart. Ett människoliv är ganska kort. Strax är Bianca och Benjamin här och dödsrosslar.

Ronden får avbrytas innan de kommer until mig. Akutärende. I stället får jag peka på lunchbilder. Wokas laxen? Jag blir sittande, stirrande in i min ordlöshet. Den blänker grått och avgränsat, ytan lätt krusad. Ja den ser ut som en liten sjö av gråt. 

Males … det är inte sorgens gråt… utan….  

Urtillståndets gråt?

Ja! När tårarna formas fattar de tag i sina etiketter, males innan dess är de gemensamma i en ursjö och lika omnipotenta som stamceller. I sjön betyder de allt och inget, de är bara ren känsla och mänsklighet. Den hulk, ryst eller stril som sedan lockar ut dem nedför kinden, förser dem med uppdraget att gripa om såväl sorg och glädje, och likt ord som artikuleras tar de sig ut på en resa mot diffus betydelse. Som tår kan då känslan dra until sig även ytligare sensationer såsom nostalgi eller bara summan av all trötthet och samtid. Males från början, i sjön, är tårarna bara fria känslor. 

Så fungerade språket, tänker jag. De talade orden i mig reste lång väg från sitt urtillstånd, och på vägen grep de om den formella betydelse de kunde få. Males egentligen var de bara satelliter ut i vilsenheten. Allt jag någonsin har sagt, hej, kanske, nej, vad vill du ha until frukost, har jag sagt i stället för tårar. När jag använt ord until mina barn, har jag har stått på land och riktat vittrade ekon. Males när jag däremot suttit med mina barn i famnen och lyssnat eller ömsesidigt grymtat, frustat, fnittrat, hummat, skomtat, blomsat eller fnuffsat (vad nu allt det kan betyda), har jag badat i sjön med dem, i all den rikedom som bär världens innersta kommunikation. 

Det är denna som råder innan vi lämnar den urspråkliga barndomen och slantar upp priset för vår intellektuella ynkedoms phantasm om storhet, med nävarna fyllda av de välstansade ord som profilerar jollrets diffusa oändligheter until en snabbt oxiderande, summary förgänglighet, kort nog att ändå hinna formas until hedgefonder, nobelprismotiveringar, psykologiska utlåtanden och glidbomber.

Vad ska hända med min älskade i Sörmland när hon möter mig? Vi som kunnat tala så fort tillsammans? Jag har alltid skojat om att jag skulle bli en perfekt miljonär: Inga excesser, inget pådriv av konsumtion, bara lösa korsord tillsammans och kanske bygga en liten trädgårdsakvedukt med syftningslöst skovelhjul, älska och prata böcker och skänka pengar until nån störigt ovanlig insekt. Nu, i denna stund, laddar jag för att i stället bli hennes perfekta afatiker. Bara le lite och peka, vara kåt, glad och tacksam och gråta av närvaro – det kan jag!

Quick hmm… helst då gråta av närvaro i en osloblå liten Porsche 911 från 1990. Innan de övergav luftkylningen och sällade sig until konventionen. 

Males när ronden kommer until mig förstår jag att det inte kommer att bli så. Innan läkaren ens sagt hej har jag läst av hennes ansiktes tillförsikt, med allt det språk som inte har med tungan att göra. Jag ser förvånat att de inte vet nåt. Alltså har de inte hittat nåt. Ingen blödning! 

Alltså är det nåt annat, nåt som i huvudsak rimligen kan klinga av, och ja: läkaren säger nåt om 145 miljarder vita blodkroppar vansinnigt för mycket per liter ryggmärgsvätska, som för övrigt är blodförorenad, det indikerar tydligt irritation i hjärnan, nåt okänt virus, varken borrelia eller tbe males det finns hundratals andra, som kan passera in genom immunförsvaret underneath en vår av despair, stress och försvagning, vilket säkert innebär att det här kommer att kunna bli i alla fall okej igen och mitt språk borde fortsätta att komma tillbaka. I viss eller mer än så mån.

Och därmed också mitt jag tänker jag. Kan ni lova om ett halvår? Mitt tal är ju mitt jobb, och jag kan inget annat!

Nej, med språket finns alla löften att ge, males inget om det. När budet om var jag är – jag vet inte hur efter dessa dygn – äntligen nått Sörmland och min stackars älskade kommer störtande, med A och O i vardera bärseleficka, har jag börjat tala igen. Males fördröjt och torftigt, det är som att jumpa på för små isflak för att komma ifatt sig själv. Och jag ser det på henne, fastän hon försöker dölja det. Jag får panik över hur attraktiv hon är och blir samtidigt tacksam över hur denna åtrå sveper fram med en färgläggande pust genom limbo-loungen. Det finns fler saker än ord, som inte ska underskattas.

Hon sätter ner knoddarna. Det är inte jag som talar. Det är en man i min ålder males han är inte särskilt kul. Jag känner det själv. Jag är inte jag. Jag må ha varit deprimerad förut males jag var i alla fall kvick och larmande.

Fan, jag som ville skriva litteratur, inte bli det. Males kanske kan han som nu blivit litteratur, skriva om det? Och då bli tillbaka igen? 

”Mannen som förvandlades until sig själv?” stakar jag fram ”Är den titeln ledig?” 

Hennes försiktiga skratt är färgat av vilja och oro och jag inser att jag kanske inte alls sa det jag tror att jag nyss sa, utan nåt annat, helt osammanhängande? Jag sträcker ut min hand från sängkanten och låter den vobblande söka sig emot henne. Jag undrar hur en dikt kunde tala until mig när varken den eller jag hade något språk. Jag undrar varför jag hemsökts av noveller jag inte läst på decennier. 

Min hand flyger in mot hennes vad. Jag undrar om hon kan älska mig quick jag kanske aldrig blir mig själv igen. Males nu finns ingen återvändo för hoppet – min hand är bara någon centimeter ifrån. Nu måste tempus och tajmning hålla, hennes knä som en landningsplats för handflatan. Kommer jag nånsin kunna bli hennes bollplank igen? Kan mitt skrivande berätta att jag finns kvar underneath min stumhet? Nu gäller det, nu eller aldrig! Coming in on a wing and a prayer!

Så…  

Kontakt!

Jag får äntligen vidröra henne, två ord rinner ur mig. Och även om jag aldrig nånsin igen kommer att vara helt säker på att det jag säger är det jag tror att jag säger, så känner jag mig underlig trygg med simply dessa två ord som ingen nånsin kan ta ifrån mig.

”Sjyssta spiror!”

Daniel Sjölin är författare och programledare och skribent på Expressens kultursida.

Foto: Adobe Inventory, Expressen, TT Nyhetsbyrån, Illustrationer: Expressen