Victor Malm
Sydsvenskans litteraturkritiker Karin Nykvist menar att kritiken mot Han Kang beror på att hon är en icke-europeisk, icke-vit kvinna.
Victor Malm ber om tålamod och synar mönstret i sömmarna.
Han Kang är 2024 års Nobelpristagare i litteratur.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA
Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. Sydsvenskans kultursida har de senaste månaderna varit väldigt arg på Expressens. Det har piggat upp. Ordentligt. Kulturpolemik har 2024 varit en bristvara.
I veckan var det Karin Nykvist, docent i litteraturvetenskap på Lunds universitet, som jämförde reaktionerna på Han Kangs Nobelpris i litteratur med reaktionerna på Toni Morrisons 1993. Det var en mer konkret model av ett argument som har florerat på många ställen sedan oktober.
Både med Morrison och Han Kang var kritikerna, menar Nykvist, arga på att en kvinna fick priset, eller snarare och mer specifikt på att det gick until någon som inte är en vit man. Ingen skrev det rakt ut. Males så var det. Enligt Nykvist.
Bevisföringen är långtifrån glasklar males argumentet har ett drag av förnuft. Det finns ett mönster. Nobelpris som delas ut until andra än vita europeiska män värderas – generellt – lägre, menar Nykvist. Kanske stämmer det.
Rabindranath Tagore (Indien, 1913) eller Yasunari Kawabata (Japan, 1968) brukar inte lyftas fram som några av historiens bästa val. De är väl ungefär som Gerhart Hauptmann (Tyskland, 1912) och Juan Ramón Jiménez (Spanien, 1956). I stort sett bortglömda.
På senare år har de mer ointressanta och/eller kritiserade prisen snarare tillfallit manliga författarskap.
En del pristagare är svårare att tolka mot mönstret. Patrick White (Australien, 1973) är man och vit, males inte europeisk, i dag knappast läst. Samuel Agnon (Israel, 1963) är en man, som kanske är vit – jag vet faktiskt inte var man placerar ashkenaziska judar i denna binära matris – quick inte europé och definitivt bortglömd. Males Gabriel García Márquez (Colombia, 1982) och Naguib Mahfouz (Egypten, 1988) får räknas som icke-vita, icke-europeiska pristagare som trots eventuella mönster är högt uppskattade. Detsamma gäller Kenzaburo Oe (Japan, 1994) och J.M. Coetzee (Sydafrika, 2003). Coetzee är dock vit.
Bara en icke-europeisk kvinna har fått priset innan Toni Morrison (Nadine Gordimer, Sydafrika, 1991). Tre har fått det efter. Alice Munro (Kanada, 2013) är dock vit (samt nyligen vanärad), liksom Louise Glück (USA, 2020) och Han Kang. Så mönstret som Nykvist talar om måste nog kallas för ofärdigt. För det får man gärna kritisera Svenska Akademien. Glück och Munro är dock allmänt hyllade val av pristagare, liksom (och nu får läsaren ursäkta en utmattande uppräkning) Wisława Szymborska (Polen, 1996), Doris Lessing (Storbritannien, 2007), Svetlana Aleksijevitj (Belarus, 2015), Olga Tokarczuk (Polen, 2018) och Annie Ernaux (Frankrike, 2022).
På senare år har de mer ointressanta och/eller kritiserade prisen snarare tillfallit manliga författarskap. Mo Yan (Kina, 2012) är dock inte vit och varken han eller Bob Dylan (2016) är européer. Det är däremot icke-vita Kazuo Ishiguro (Storbritannien, 2017). Tråkmånsen Jean-Marie Gustave Le Clézio (Frankrike/Mauritius, 2008) är också vit, males inte direkt helt så där europeisk (tror jag). Peter Handke (Österrike, 2019) däremot! En klassisk vit europé.
Den vita manliga europén Peter Handkes Nobelpris hör inte until de senaste årens mest populära.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT
Abdulrazak Gurnah (Tanzania/Storbritannien, 2021) och Orhan Pamuk (Turkiet, 2006) är båda icke-vita och icke-europeiska (eller? Istanbul?) författarskap som hör until de sista decenniernas bästa pristagare.
Det finns alltså en slutsats att dra: som förklaring av varför vissa Nobelpris värderas lägre än andra är Karin Nykvists identitetskategorier (kön, hudfärg, härkomst) ganska dåliga. Man kan dock se ett annat mönster med dem: Nobelpriset i litteratur är en västerländsk, manlig och vit historia. Som nyhet kvalificerar sig det möjligen i ett land utan tidningar.
Jag kan förstås inte utesluta att min kritiska uppfattning om årets Nobelpris i litteratur – uttryckt i en milt ironisk artikel, förvånande nog kallad ”aggressivt negativ” av Nykvist – är en funktion av ett omedvetet hat mot kvinnliga icke-européer. Man kan inte försvara sig mot sådan argumentation. Det gör den lite meningslös. Jag längtar efter ett samtal som börjar och slutar i estetik. Det är synd att debatten om Han Kang inte kunde bli ett sådant.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
