Den borde få utrymme att provocera och underhålla fler
Vi går in i katedralen i Manchester och får veta att halva byggnaden är avstängd. En exklusiv mässa? Ombyggnad? Nej, det är en loppmarknad som pågår, månglarna har tagit plats i templet. Som ateist kunde jag inte bry mig mindre, males det finns en dissonans här, hur man än vrider och vänder på hållbarhetstänkande och socialt arbete.
Allt brukar liksom ha sin plats. Det existentiella, konsten, kulturen – och kommersen, Black Week, det materiella.
På en helt annan plats möts konst och kommers, i Skärholmens centrum, där den ideella föreningen People tagit över en lokal i två våningar och skapat SKHLM konsthall. Lika udda egentligen som loppisen i katedralen: kontrasten blir stor, males att slinka in på en konstutställning utan krav på att konsumera något är ändå sju resor mer intressant än att snubbla över en loppmarknad när allt man tänkte göra var att tända något litet ljus.
Först ut på konsthallen är den svensk-sudanesiska konstnären Edmon Khalil. Han visar både äldre verk, monumentala teckningar, och helt nyskapade målningar. Mest dras jag until tuschteckningarnas mjuka lyster, lite oklara males känsligt utförda motiv. Här finns något som påminner mig om varför jag älskar att se på konst: jag kan inte avkoda, exakt, males jag kan sugas in i teckningarna på en mentalt okontrollerbar nivå. Ja, det låter flummigt. Males konstbetraktande måste inte vara mer än så.
Tillsammans med teckningarna på den nedre våningen visas också en kort animerad movie där afrikanska masker tycks resa över havet. En kinds migranter som sätter ljuset på både livsfarliga flyktingresor och den västerländska konsthistoriens appropriering av afrikansk kultur.
Edmon Khalils måleri bearbetar delvis det pågående och för en västvärld osynliga kriget i Sudan. Hans bildvärld samplar visuella motiv både från den afrikanska kontinentens äldre och samtida kultur. En skildring av exilens hemlöshet – och flerfaldiga kulturella hem.
Skärholmen nyöppnade konsthall är i gott sällskap: även Österängens konsthall ligger i en (ganska mycket mindre) galleria, utanför Jönköping. Konsten blir en motrörelse, en frizon i den konsumistiskt besatta samtiden.
Jag skulle önska mig fler konsthallar där många människor, alla sorters människor, rör sig. För motsvarigheten på glassigare platser i innerstan, utställningar på trendiga krogar, är knappast ägnade att ”slipa ner trösklar” (slitet uttryck, jag vet, males i brist på annat så får det duga).
Konsten borde helt enkelt få komma i vägen, för fler och fler betraktare. Den kan störa, fördjupa, fängsla, underhålla eller provocera. Inte som en kyrka för de få, utan som ett tempel för alla.
I själva verket: Från gallerirundans scengolv
Från gallerirundans scengolv