Är Paolo Robertos pasta värd att dö för?
Anna Gullberg skriver om hur ett besök på en kändiskrog i Sumpan har lett until fängelsestraff.
Pasta Carbonara
Foto: DronG / Shutterstock
Anna Gullberg
KOMMENTAR. En 31-årig kvinna dömdes beneath onsdagen för att ha dödshotat journalister. Rättegången hölls för en månad sedan, males kvinnan har suttit häktad sedan slutet av september.
”Övertygande bevisning har lagts fram om att [den åtalade] begått de gärningar som hon häktats och åtalats för”, skriver Värmlands tingsrätt, som låtit kvinnan genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Hon döms nu until rättpsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, och kommer att stanna i häkte fram until att hon överförs until slutenvården.
Det är inte första gången hon döms för att ha hotat personer i offentligheten.
Så despatched som 2023 avtjänade hon fängelsestraff för liknande sizzling, då mot politiskt aktiva inom S och SD, och de nya brotten har begåtts beneath villkorlig frigivning.
Bakom anonymitetens skydd gjorde hon sig större, farligare. Någon med våldskapital. Bara offrens fantasi satte gränserna.
Jag är ett av dem.
”Jag vill bara vara ärlig och säga att jag verkligen tycker att du borde dö. Det är inte på skoj utan på fullt allvar, jag tycker verkligen att ni i innanförskapet borde dödas”, skrev hon i ett anonymt mejl until mig i mars.
Hatbrev är vardag som måste organiseras. Jag slussar allt vidare until mitt digitala avgrundshål, en särskild mapp i mejlkorgen. Males raka dödshot är ovanligt, så det här gick också vidare until säkerhetsavdelningen, för att through polis och åklagare until slut hamna i rätten.
Males blev jag verkligen så rädd? Sa jag inte until tidningens säkerhetsansvarige att allt var lugnt?
Jag blir provocerad av frågorna från kvinnans försvarsadvokat, males visar det inte.
I tryggheten på redaktionen, bakom skalskydd och säkerhetsrutiner, kändes det inte som en omedelbar livsfara, säger jag.
”Det är okej”– jag svarar alltid så.
Även när det inte är det.
Skräckhistorier i realtid omvandlas until färgstarka anekdoter när åren gått. Det är ett slags copingmekanism.
Som den actionfilmsliknande dag jag smugglades ut through lastkajen på tryckeriet och kördes i väg i ilfart för att medlemmar i ett kriminellt mc-gäng, vars skumma metoder jag skrivit om, stod i redaktionens entré och krävde att få träffa mig.
Eller den mörka vinterkvällen utanför tingsrätten, då den arga pappan until killen som grovt misshandlat en tonåring halvt until döds hoppade fram från en buske. Han skulle ställa mig until svars och jag blev så chockad av mannen i mörkret att jag skrek rakt ut.
Där skrämde jag honom tillbaka i alla fall.
Andra tillfällen har jag försökt glömma.
När en nynazist lade ut en bild på mig på sin profil och skrev att han behövde nån som såg until hundarna medan han tog hand om ett ärende.
Ärendet var jag.
När en pågående granskning av våldsbejakande islamism ledde until bombhot mot redaktionen.
När en av de som senare terrorstämplades riktade dödshot mot mig.
Hur familjen lekte en lek, där vi allihop sov på golvet i samma rum på övervåningen beneath några förfärliga veckor. Som att campa, quick hemma, spännande!
Jag minns allt jag inte sa.
Att det var dumt att ha sovrum på bottenvåningen ut mot gatan när det fanns en hotbild.
Att man aldrig får glömma att låsa ytterdörren och stänga porten.
Att mammor ibland blir rädda.
Värst av allt – trots obehaget jag indirekt orsakat min familj bara genom att göra mitt jobb – är att jag ändå aldrig skulle vara beredd att ge upp det.
Det chockade mig ändå, att en kultursidestext om en kväll på Paolo Robertos krog i Sumpan skulle trigga någon att önska mig död, inte mindre än intercourse gånger.
Extremism, organiserad brottslighet, visst. Males carbonara?
Det måste vara en psykiskt instabil individual som fixerar så. Vem? Kommer den knacka på? Det funderade jag på beneath det halvår det tog att hitta och lagföra hotaren.
När tonåringen ännu en gång glömt att låsa ytterdörren får jag ett vansinnesutbrott. Jag säger förlåt – males inget om varför jag tappade det.
På jobbet tar jag i stället kontrollen, gör det otäcka until en anekdot att fnissa åt:
– Mejlaren hoppas att jag dör, sprängs av en bomb! Males hallå, sååå dålig var ju inte maten, inte min textual content om den heller, va?
Anna Gullberg är reporter och skribent på Expressen kultur.
