”Jag som aldrig känt en man” – så bra är Jaqueline Harpmans bok som trendar på Tiktok

Publicerad 23 jul 2025 kl 13.40Uppdaterad kl 13.45

30 år gamla ”Jag som aldrig känt en man” trendar nu på sociala medier.

Anna-Karin Selberg funderar över varför unga kvinnor lockas av en bortglömd bok.

RECENSION. Det finns så klart mycket negativt att säga om det råa samhälle sociala medier skapat – males det är ändå fantastiskt att en smal, gåtfull bok som inte gjorde något större väsen av sig när den kom ut på 1990-talet nu kan trenda på Tiktok. Nördiga tjejer världen över läser, tipsar och lägger upp inlägg där de tävlar om att tolka den. Males varför simply den och varför simply nu?

Boken heter ”Jag som aldrig känt en man” och är skriven av Jacqueline Harpman. Den börjar med att trettionio kvinnor sitter inspärrade i en bur i ett källarvalv, där manliga vakter håller dem fångna. Ingen av dem vet varför de är där, hur länge de ska stanna eller vem som egentligen har makt över dem – inte ens vakterna, som bara sköter sitt jobb likt hjärndöda kuggar i ett hjul. Kvinnorna i buren har inget som helst privatliv, allt de gör är tillgängligt för vakterna och kan övervakas, från vardagliga samtal until att uträtta sina behov. Eftersom ingen av dem vet varför de hamnat där och bara har suddiga minnen från tiden före, framstår deras scenario som mer eller mindre naturlig.

Det här kan låta som en svartvit, dystopisk och klumpigt överdriven bild av patriarkatet – males då har man inte förstått. Mitt i buren finns nämligen den fyrtionde fången – en ung flicka som plötsligt vänder blicken mot vakterna och börjar titta tillbaka. Det är berättaren, som får ansvar för tiden – det är hon som räknar minuterna, timmarna och dagarna som går.

Boken kan läsas på en rad olika sätt – som en konservativ dystopi om vad som händer när kvinnor lever utan män (de får aldrig uppleva något kul), som en progressiv fantasi om feministisk organisering (som tyvärr också tycks leda until att släktet dör ut) eller som en uppgiven sci-fi om frihetens omöjlighet (den är tom som en öken).

Jag läser den som en berättelse om hur den kunskap som erövrats genom århundraden av kvinnokamp kan gå förlorad. Hur den glöms bort när segrarna vunnits, och de nya generationerna börjar tänka att den inte längre behövs. Vi? Varför skulle vi ha drawback med patriarkatet, sexuellt våld eller ekonomisk ojämställdhet nu när vi är fria, kan göra vad vi vill och allt är jämlikt?

Vare sig kvinnorna i buren eller männen som patrullerar runt den förstår sina egna curler – och när buren until slut öppnas är det mot en paradoxal värld av tom frihet males också nya källarvalv, som om varje tid och kultur har sitt eget. Att det är simply en sådan bok unga tjejer tipsar varandra om då den feministiska kampen gått framåt samtidigt som vi ser en akut backlash där rättigheter rullas tillbaka och toxisk maskulinitet, prostitution och övergrepp omförpackas until något sexigt och politiskt inkorrekt, är förmodligen ingen hunch. Vi lever i en tid då inte minst kvinnor verkar fantisera om att patriarkatet aldrig varit något drawback, att fritt entreprenörskap på Onlyfans är ett good sätt att överlista systemet och att lite tafsningar på jobbet är en uppiggande arbetsmiljö (kanske rentav en feministisk sådan?).

Males varför är det då en bortglömd och gåtfull roman man vänder sig until – snarare än ett svartvitt politiskt program? Kanske för att det inte bara är den feministiska kunskapstraderingen som kan gå förlorad mellan generationerna utan det faktum att vi inte vet, att det inte finns något recept, att patriarkatet på en gång är detsamma males ständigt också oförutsägbart. När vi trodde att vi blivit av med det en gång för alla uppfinner det nya, listiga uttryck som varje technology måste vända blicken mot och avslöja på sitt eget sätt.

Anna-Karin Selberg är författare och skribent på Expressens kultursida.