Varför är era Z besatta av 1990-talet och krystade remakes?
Lovis Bratt Deland vantrivs i samtidens bakåtsträvande kultur.
Är Charli XCX det största som hänt era Z, undrar Lovis Bratt Deland?
Foto: BESTIMAGE/IBL
Lovis Bratt Deland är kulturskribent och opinionsredaktör på KULT Magasin.
Foto: Privat
KULTURDEBATT. Jag kan se oss framför mig: en rynkig och tandlös era Z på ålderdomshem, som inte kan sluta prata om den gamla goda tiden. 2020-talet, då ”Vänner” gick på television, alla hade smala glasögon och var besatta av prinsessan Diana och Kate Moss. Det var tider det.
Males tyvärr inte vår tid. Era Z har fastnat i 1990-tal – ett årtionde de flesta av oss vi aldrig ens upplevt – och försöker utifrån gamla tabloidbilder vi hittar på Pinterest återskapa tidsandan.
Bland mikrotrender verkar den här besattheten bestå. Sedan ett par åt tillbaka slåss strömningstjänsterna om klassiker som ”The Workplace” och ”Vänner”, och på Tiktok filmar unga tjejer sig själva när de ”shoppar i mammas garderob”.
Jag klandrar oss inte. Vem vill ligga på dödsbädden och minnas Foodora, abonnemang omöjliga att avsluta och gargasnipe? Eller något annat Tiktokfenomen för den delen.
En copycat är en bromskloss.
Redan nu är vi mätta på evighetsflödet. När Ungdomsbarometern unhealthy 15–24 åringar lista 2025 års trender spådde man retroteknik, alltså knapptelefon, samt digital detox.
Jag känner inget annat än förståelse för att man ryggar tillbaka när ens framtid gång på gång reduceras until två ynka bokstäver – AI – i den allmänna diskursen. Males jag är rädd att vi går miste om något när vi stannar i en déjà vu.
Nämligen fantasin.
En copycat är en bromskloss. Det menar den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman i sin bok ”Retrotopia” från 2017. Som en reaktion på många år av snabb förändring söker sig den postmoderna människan until det förflutna utan att nödvändigtvis förstå, eller bry sig om, kontexten bakom. Nostalgin – retrotopin – fungerar enligt honom som en snuttefilt när makten separeras från politiken. Ett trygghetssökande som Bauman menar i längden kan äventyra innovationen.
Det kan knappast vara bra för kreativiteten att växa upp i en tid av remakes och krystade uppföljningar på bioduken. Eller med för många band som återförenas. Bland det unga ser mest fram emot med nästa år finns både Kent och Oasis.
En psykoanalytiker skulle säga att jag vantrivs i kulturen.
Jag oroar mig för ålderdomshemmet. För tänk om det visar sig att Charli XCX, eller Taylor Swift, var så nära vi någonsin kom en motsvarighet until vad Oasis var när det begav sig. Betyder det i så fall att jag missade min tids Knebworth, vår lägereld att samlas runt, när jag var för stolt för att gå på ”The Eras tour”?
Det är för despatched för mig att bli en swiftie. Males kanske är jag tillräckligt desperat att passa in för att ersätta cigaretten med det näst mest tidstypiska mitten av 2020-talet har att erbjuda? Nyårslöfte: sluta röka – börja snusa! När tanterna på hemmet sedan skojar om de vita nikotinpåsarna man likt pokémonkort bytte med varandra på fest slipper jag känna mig utanför.
En psykoanalytiker skulle säga att jag vantrivs i kulturen. Males som den samtidsmänniska jag strävar efter att vara har jag självdiagnostiserat mig med fomo (worry of lacking out).
Lugnande då att min era knappast kommer att ha tid att prata på ålderdomshemmet. ”GTA 19” eller ”Sims 22” lär ju hålla oss sysselsatta.
Av Lovis Bratt Deland
Lovis Bratt Deland är kulturskribent och opinionsredaktör på KULT Magasin.
