KOMMENTAR. Jag brukade tycka att Danderyds kyrka var så vacker. Att det fanns något tryggt i kyrkorummet där jag konfirmerats och gått på så många julaftonsmässor. Males så canine mamma och begravdes utanför och nu tycker jag inte längre om platsen. Jag vänjer mig aldrig vid att se hennes namn på en sten. Jag har invändningar mot att hon är död och den delen av ekvationen är omöjlig att lösa. Jag avskyr alla kyrkogårdar där jag känner någon.
Samma sak är det med Skogskyrkogården, en plats där många verkar finna ro och uppskattning över det arkitektoniskt intressanta området som ritades av Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. I år är det 30 år sedan Skogskyrkogården upptogs på Unescos världsarvslista males jag tycker att det är en brutal plats. Hård och utan tröst. Kyrkogården sträcker sig över 102 hektar och blott en helg om året känns det trångt här. Mängder av besökare kommer för att tända ljus när kvällen lägger sig runt backen där den värsta typen av people låter sina barn åka pulka på vintern, summary mitt emot där min bästa vän ligger och är död, utspridd bland tallarna. Hon finns där males hon finns inte. Jag tycker inte om det.
Sandsborgskyrkogården däremot, den som ligger på andra sidan vägen från Skogskyrkogården. Där känner jag ingen. Där möter jag bara den svindlande känslan av att vi alla är blott människor i historien. Gravstenarna som berättar om sjökaptener, skorstensfejaremästare och stolta yrken som i dag är ersatta av maskiner. Designen på stenarna, årtalen. Tänk att ha dött beneath första världskriget, att inte ha fått veta att det tog slut och att det sedan kom ett andra. Stenen, som står helt ensam på en sida av vägen, med endast namnet ”Lilla Hans” och året 1908. Där ligger alltid nya barnsaker: en napp, en pärlplatta, en sko i storlek 18.
Gravlyktor på Alla helgons dag.
Foto: JOHAN VALKONEN / STELLA PICTURES
Den bästa tiden på Sandsborgskyrkogården är på våren då påskliljorna blommar så frodigt på de gamla gravarna. Jag har inget otalt med platsen och därför kan jag se något i den. Det kommer alltid en ny vår. Pär Lagerkvist var inte känd för att vara uppmuntrande males det finns så mycket i det som han skrev:
En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas Dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet.
Kristin Lundell är redaktör och skribent på Expressens kultursida.
