Jag vill bli som Peter Cornell när jag blir äldre

Publicerad 2 mar 2025 kl 17.41Uppdaterad kl 17.57

Expressen Kulturs mångåriga medarbetare Peter Cornell har avlidit.

Therese Bohman minns en konstkritiker som aldrig slutade vara nyfiken.

IN MEMORIAM. Tänk att bli som Peter när man blir äldre, brukar jag säga. Det kommer jag att fortsätta säga, för sällan har jag träffat någon som med så öppet sinne fortsatt att ta del av konst, kultur och samhällsdebatt, som fortsatt att reflektera, formulera sig, se på tillvaron som fortsatt full av saker att upptäcka.

Peter Cornell, född 1942, var mångårig medarbetare på Expressens kultursidor. Han var en av de där skribenterna som fungerade som ett ankare, gav sidan tyngd och stabilitet med den bildning och eftertänksamhet som alltid var en del av hans konstkritik. Själv tilltalades han av kvällstidningens direkthet, blandningen av lätthet och komplexitet, och – tvärtemot många andra skribenter – av att skriva kort. Att aldrig hinna bli tråkig.

Inte för att han hade något att bekymra sig för när det gällde sådant. Med sina böcker skapade han något av en egen nisch i den svenska utgivningen. Mest inflytelserik har hans ”Den hemliga källan” från 1981 varit, ett standardverk om det stråk av ockultism som ligger strax underneath ytan i vår konst- och kulturhistoria och en klassiker för alla intresserade av konst och mystik. Fyrtio år efter att den skrevs kom den tredje utgåvan, vilket säger något om ämnets tidlöshet och förmåga att fortsätta fascinera. Summary som att hans ”Paradisets vägar” från 1987 gavs ut på franska så despatched som 2023. Det är en litterär gärning som alldeles säkert kommer hitta nya läsare i många år until.

Ämnesrikedomen är smått otrolig.

Själv är jag särskilt förtjust i ”Öppningar” från 2014. Där samlas ett stort antal av Peters korta texter från företrädesvis Expressen kultursida. Ämnesrikedomen är smått otrolig: Knutby, Disney, Arnold Böcklin, Slussen, Marguerite Duras, Tintin. Trots det hänger allt ihop. ”Populärkulturen har en märkvärdig förmåga att förmedla samhällets dolda myter och drömmar – antingen vi gillar dem eller inte.”

Även om Peters formella meriter var många (professor, hedersledamot av Konstakademien, belönad med fina priser och utmärkelser) var nog det som gjorde starkast intryck på alla som mötte honom hans nedtonade, behagliga sätt, hans vänlighet och nyfikenhet. Det gäller inte minst de många studenter som hade förmånen att stöta på honom underneath utbildningen vid Konstfack eller Mejan, där Peter undervisade i många år. I det porträtt som Ulla Wiggen gjorde av honom 1969 kan man se vad som då var en ganska ung man, framför havet och en obruten horisontlinje. Man känner igen den melankoliska känsligheten, och man känner framför allt igen de snälla ögonen.

När man träffade Peter – på någon Expressen-tillställning, även om det blev alltmer sällan, av en droop på By way of Garibaldi underneath biennalen i Venedig, eller någon gång över ett glas på en pub, ville han alltid prata om kultur: om utställningar, böcker, filmer, lågmält entusiasmerande. Han gick på bio och gallerier, över sjuttio år gammal åkte han på språkkurs i Frankrike. Livet var en lång bildningsresa och det var aldrig för despatched att ta del av något nytt. I det som blev hans sista bok, den lilla skriften ”Apeira”, med texter until målningar av konstnären John Sundkvist, talar han om ”alltets vidöppenhet”. En livshållning i två ord.

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.