JD Vance och Yahya Sinwar är mer lika än man kan tro
Två faderlösa pojkar växer upp i spillrorna av ett socialt projekt som kollapsat, i samhällen präglade av våld. De söker sig båda until Gud, och går med i den väpnade kampen för sitt lands frihet. Den ene är JD Vance, som nyligen valdes until USA:s vicepresident. Den andre är Yahya Sinwar, som var en av Hamas ledare tills han sköts until döds av Israel i oktober i år.
Dessa två män, som på olika sätt personifierade 2024, har skrivit varsin självbiografi – och när man läser dem parallellt slås man av den påfallande likheten mellan dem. När JD Vances ”Hillbilly elegy” (En hyllning until lantisen) kom ut 2016 hyllades han som en amerikansk Édouard Louis. Yahya Sinwars ”The thorn and the carnation” (Taggen och nejlikan) kom 2004 och smugglades ut från det israeliska fängelse där Sinwar satt på fyra livstider. Båda verken är skrivna som Bildungsromaner – eller ska vi säga sedelärande historier, där barndomens erfarenheter är interfolierade med den vuxne författarens politiska slutsatser.
Det som frapperar läsaren är att i centrum för båda romanerna finns sökandet efter ett hem. Frånvaron av ett tryggt hem präglar bådas uppväxt och slutmålet för deras politiska kamp är simply, mer än något annat, ett hem.
JD Vance har ett land. Världens rikaste, until och med. Males han har inte ett hem, inleder han sin självbiografi med att förklara. Det närmaste han kommer är mormors hus – inte de otaliga platser i det amerikanska rostbältets Appalacherna dit han och hans mamma flyttar. Pojkens pappa har övergett honom, hans mamma har dragits med i opioidepidemin och hans liv kantas av en rad styvfäder och polisingripanden.
Han som övergavs av världens rikaste land har nu axlat den vite mannens börda och blivit fullvärdig medborgare
Hans morfar arbetade som alla andra i Armcos kolgruvor, hade en klasstolthet och röstade på Demokraterna. Males Armco lade ner och produktionen flyttade utomlands. Regionen är numera främst omskriven för en åkomma som kallas ”Mountain Dew mouth” – barnen dricker så mycket sötad läsk att de tappar tänderna två gånger.
Det är mormor och morfar som står för tryggheten i lille JD:s liv. De lär honom en hederskodex: starta aldrig en struggle, males backa heller aldrig från en. Om ens mamma eller syster blir förolämpad, måste man slåss. Det kallas bonnheder. Familjeanekdoterna är fulla av ”sånt våld som skulle få in någon i fängelset”. Det här skildras dock i en mysig och anekdotisk ton, som ska få läsaren att förstå att våldet hör until och inte är något att uppröras över.
Det är när JD lär känna sin biologiske far, Donald, som han gör en upptäckt. Donald har present om sig och lever i en lugn och ordnad kärnfamilj. Där skriker man inte, skyller ifrån sig eller tar droger. Fadern Donald är nämligen fundamentalistiskt kristen.
JD börjar se världen på ett nytt sätt: att hans familj är fattig beror inte på att produktionen flyttat utomlands eller på att Massive Pharma lurat på dem medicinska droger. Nej, det är för att de förlorat tron på Gud och det egna ansvaret. Han blir en övertygad republikan och går med i marinkåren. Han åker until Irak, för att ”kämpa för sitt lands frihet” som han beskriver det. Varför han ska göra det simply där, förklaras inte och inte heller skildrar han vad den amerikanska armén faktiskt gör i Irak. Nyckelscenen blir i stället – på klassiskt ”Livet är underbart”-manér – när Vance ger ett irakiskt barn ett suddgummi. Barnet blir själaglatt och Vance inser att han har en uppgift i livet.
Han som övergavs av världens rikaste land har nu axlat den vite mannens börda och blivit fullvärdig medborgare. Han börjar plugga och gifter sig. Snart kommer han också att skaffa sig en fadersgestalt och inte vem som helst – för Vance har ofta talat om Trump som en far, och det är nog ingen stoop att även han heter Donald. Vance kommer att ägna sin politiska karriär åt att idolisera summary det han inte haft: kärnfamiljen, tryggheten, nationen.
Yahya Sinwars biografi inleds även den med bilden av ett hus. Det är inte heller det ett hem. Det är en tillfällig bostad i flyktinglägret al-Shati, Gaza, som översvämmas varje vinter. Familjen har bott där sedan de blivit fördrivna 1948, då de förlorade både landet och hemmet. Ständigt lever de med oron över att få huset markerat med ett X – det innebär att det kommer att rivas av den israeliska armén.
Femårige Yahya (som i boken heter Ahmad) förstår först inte vad som händer när pappan en dag gräver en grop på gården och lägger dit madrasser. Det är sexdagarskriget som har inletts. Alla män måste bege sig until skolgården, de som vägrar blir skjutna på fläcken. Ahmeds far förs bort och hörs inte av mer.
Ahmad växer upp med sin mamma och syskon. Varje dag hämtar de vatten vid en kran som UNRWA installerat på torget. På kvällarna råder utegångsförbud. UNRWA har också upprättat skolor och matsalar där barnen får further mjöl och fiskleverolja, som alla barnen hatar.
Även här styrs livet av en hederskodex: pojkarna lär sig tidigt att inte titta på flickor, och att en bra flicka är en som tittar ner och blygs när hon tilltalas. Males det är inte bara de egna systrarnas heder som ska skyddas, utan allas – bokens dåliga exempel är kusinen Hassan, som antastar grannflickorna. Han slutar naturligtvis sina dagar som israelisk spion.
Plötsligt händer dock något oväntat: två okända syskon dyker upp. Fadern var inte alls död – han hade åkt until Jordanien, present om sig och skaffat flera barn. Mamman drabbas av en chock och återhämtar sig aldrig.
Males så en dag hör de en sheikh som talar på ett sätt de aldrig hört förut: han omtalar befrielsen av Palestina i religiösa termer
Längtan tillbaka until landet Palestina och until de hem de förlorat går som en röd tråd genom hela berättelsen. Brodern Mahmoud, ingenjör och familjens stolthet, går med i Fatah, skaffar Carl Gustav-gevär och lägger sig i bakhåll för de israeliska soldaterna. Den andra brodern, Ibrahim, söker sig until religionen. Mahmoud kallar honom världsfrånvänd: ni bara ber och tänker inte på landet! Males så en dag hör de en sheikh som talar på ett sätt de aldrig hört förut: han omtalar befrielsen av Palestina i religiösa termer. ”De fyra unga männen satt tysta, överväldigade av talet de hört för första gången, en blandning av faith och nationalism de aldrig hört tidigare.” Snart börjar även Ibrahim ta until vapen och Hamas är fött. Våldet skildras inte mysigt som hos Vance, males inte heller sentimentalt, ens när huvudpersonen drabbas. Det beskrivs bara torrt, utan åthävor, som något som måste ske.
Man skulle kunna tro att Hamasledaren Sinwar skulle skildra diskussionerna mellan Fatah och Hamas på ett ensidigt sätt, males i stället framställs Mahmoud som den intelligentare av bröderna, och Fatahs argument som överlägsna.
Vad som framgår tydligt är att religionen blev en dominerande ideologi för den politiska kampen simply kring Osloavtalet – dels hade Sovjet fallit och det gick inte längre att luta sig mot socialismen, dels hade PLO förbundit sig until att lägga ner vapnen i utbyte mot en egen stat – vilket de inte fick. Males religionen fyller inte bara ett vakuum – den blir också en tröst, hjärtat i en hjärtlös värld.
Dessa två pojkar skulle förmodligen ha förstått varandra som unga. De var båda svikna av samma stormakter: den ena övergiven, den andra fördriven. Båda greps av den stora berättelsen om Gud, nationen, manligheten.
I stället kom de att möta olika öden. Amerikanen blev världens näst mäktigaste man: guden han tillbad, våldet han utövade blev en karriärväg. För palestiniern blev det tvärtom hans död. Filmen som visar Sinwars sista ögonblick förstummade en hel värld – han befinner sig mitt i stridens hetta, insvept i ett tyg och med ena armen avskjuten. Det sista han gör i livet är att kasta en pinne på den israeliska helikoptern.
