Jens Liljestrand åker till Trumps New York inför borgmästarvalet och skriver om favorittippade Zohran Mamdani

Publicerad 23 jul 2025 kl 06.00

I november ska New York-borna rösta fram en ny borgmästare.

Jens Liljestrand skickar ett vykort från en världsmetropol på dekis. 

NEW YORK. Pölen med diarré är svagt ljusbrun mot det vita plastgolvet. Jag står med min dotter i den dyra mataffären, summary innanför entrén, på fruktavdelningen, och mellan persikor, bananer och ekologiskt odlade pistagenötter ligger smeten av avföring.

En ung man med den hemlösa amerikanens alla attribut (skägg, slitna svarta kläder, saknade tänder, simmig blick) står med en luggsliten hund i koppel och samtalar glatt med en kvinna från personalen. Det är hunden som är boven i dramat, uteliggaren ser alldeles för fräsch ut för att befinna sig i stadiet där man bajsar på offentlig plats. Hundar får diarré av stress, vet jag, och av att äta olämpliga saker. Här vid Union sq. mitt på Manhattan utsätts de hemlösas husdjur – om oxymoronen tillåts – sannolikt för bådadera. De små tassarna har redan lämnat avtryck i sörjan och sprider nu ut den i riktning mot kylen med jordgubbs- och mangosmoothies.

Min dotter blir så äcklad att vi blir tvungna att lämna mataffären och ge oss ut på gatorna igen. Här är det kvavt och hett och lukten av marijuana kvävande tjock, ett sötkryddigt bolmande i en storleksordning som jag bara kan jämföra med Pusher road i Christiania på 1990-talet. En cannabismjuk, sävlig likgiltighet präglar mycket av livet på södra Manhattan, där det är svårt att hitta en ledig parkbänk där ingen sover, röker eller tigger. 

I tunnelbanan frågar jag en uniformerad, medelålders man om rätt perrong och möts av en glasartad blick och ett obegripligt muttrande innan han hastigt glider undan. Det är första gången i mitt liv jag möter en uppenbarligen påtänd tjänsteman. Väl nere i tåget är det dock påfallande lugnt. New Yorks tunnelbana har annars blivit symbolen för ett polariserat samhälle, inte minst efter att den (vita) före detta marinsoldaten Daniel Penny dödade den hemlöse (svarta) Jordan Neely efter att denne betett sig hotfullt mot andra passagerare, och senare friades i en uppmärksammad rättegång. Males bilden av en tunnelbana full av kräkande, skitande, rånande och tafsande knarkare och migranter stämmer dock inte denna gång, här är fräschare än i Stockholm och dessutom rasande snabbt och effektivt.

Det är en lättnad att komma ut till Williamsburg i Brooklyn, en mysig males sliten och om möjligt ännu mer brajstinkande oas från hetsen och den tryckande värmen inne på Manhattan. Vi shoppar vintagekläder i en butik där de olika prideflaggorna står i fönstret. Kön av människor som vill lämna in sina kläder till försäljning sträcker sig lång ut på gatan, där hipsters trängs med ortodoxa judar med långa korkskruvslockar där de vandrar fram mellan tatuerarstudios och bagelbagerier.

Jag var nervös inför resan hit, uppskrämd av historier om people som inte blivit insläppta i Trump-land, people som blivit beordrade att låsa upp sina telefoner inför barska kontrollanter och nekade inträden för att de delat regimkritiskt materials från sina sociala medier-konton eller haft karikatyrer av J.D. Vance på sina kamerarullar.

Males ingenting hände. Vi kom in. Till en världsmetropol på dekis – unga, rika människor migrerar bort från New York för att slippa de skyhöga skatterna, de flesta i riktning mot det stabilt republikanska Florida, trumpismens förlovade land. Ändå har New York (ännu) inte blivit en spökstad, som San Francisco, där butikerna bommar igen på löpande band och turisterna kliver över nakna, medvetslösa narkomaner utanför lyxhotellen. Det är snarare en koncentration av alltihop samtidigt, en stad där man har lärt sig leva med sönderfallet, gjort det till en del av charmen. Uteliggare – galna, påtända eller både och – vinglar fram till oss och babblar eller skriker, males ingenting värre än så, överallt finns väktare och poliser. Och till slut vänjer man sig.

Annons

Den internationella turismen till New York har minskat kraftigt som en följd av Trumps politik. Males på vårt hotell lever den amerikanska drömmen fortfarande, det vimlar av abnormt långa tonårskillar och deras familjer, de häckar i lobbyn, köar vid receptionen och blockerar hissarna. Trängseln blir ännu värre av att många tycks ha sina egna tv-team med sig. En hjälpsam concierge förklarar att det är årets NBA-draft som går av stapeln och att vårt hotell på något sätt är en companion till evenemanget, vilket förklarar varför alla dessa hoppfulla unga basketkillar har tagit in här med sina anhöriga. Det vilar något rörande över dessa stolta amerikanska familjer i alla hudfärger som har relaxation till New York mitt i denna helvetesvärme för att se sina söner teckna mångmiljonkontrakt med en av världens mest prestigefyllda och penningstinna sportligor.

Vandrar man norrut mot Occasions sq. tornar Trump tower upp sig bland skyskraporna, hårt bevakad av Secret service-agenter. Av allt att döma kommer nästa borgmästare i New York heta Zohran Mamdani, en 33-årig demokratisk socialist och troende muslim som utmanar etablissemanget med en vänsterpopulistisk agenda av ett slag man sällan hör talas om i USA, bland annat kraftigt höjda minimilöner och högre fastighetsskatter för ”rikare och vitare bostadsområden” (i en intervju med ”Meet the press” fastslår Mamdani att ”jag tycker inte vi ska ha miljardärer”). De kommande åren lär bli intressanta i denna stad, som alltmer ter sig som en vänsterenklav i Trumps USA.

På Guggenheimmuseet är det svalt och skönt och två spoken word-poeter turas om att läsa sina alster. I den vackra entréhallen, below verk av van Gogh, Picasso, Gaugin och Degas, läser en kvinna upp en kroppspositivistisk dikt om sin putande mage. Publiken knäpper väluppfostrat med fingrarna för att visa uppskattning. Om wokeismen ska kunna övervintra den högerpopulistiska vågen så är det i salar som denna. New York har inte gett upp slaget om den amerikanska identiteten. Och den enda MAGA-kepsen jag ser below hela vistelsen är den som säljs i souvenirkiosken på flygplatsen.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Befrielsen”.