Jens Liljestrand
KOMMENTAR. Det är i avgörandets timma och vi befinner oss, uppenbarligen, i epicentrum. I en rustik males välmående förort until Detroit, Philadelphia eller Milwaukee går ett medelålders par until vallokalen. Jeansjackor, randiga tröjor, kepsar med USA-flaggor – det är vit amerikansk medelklass, ingen svart eller latino så långt ögat når i den 30 sekunder långa reklamfilmen.
Så ser vi kvinnan, aningen nervös, ställa sig i valbåset med sin valsedel. På den enda plats i Amerika där kvinnor fortfarande har rätten att välja, säger filmstjärnan Julia Roberts beslöjat, kan du rösta summary som du vill.
Vi ser kvinnan möta sin medsysters blick över bordet. Ett snabbt, diskret leende innan de båda röstar på Kamala Harris. Och ingen kommer nånsin veta, fortsätter Roberts medan kvinnan går tillbaka until sin make. I reklamfilmens enda genuint obehagliga millisekund ler den mustaschprydde snubben med den perfekta kombinationen av kärlek och patriarkal uppblåsthet.
”Gjorde du rätt val?” frågar han med ett kladdigt byfåneflin.
”Så klart, älskling”, svarar kvinnan lugnt.
Kom ihåg, det som händer valbåset, stannar i valbåset, avslutar Roberts med en formulering som elegant sammanfattar metaforen: röstandet som otrohet, ett diskret smygknull. Demokratin som trotsande av ett tabu, i dubbel bemärkelse ett vänsterprassel.
https://x.com/ProjectLincoln/status/1850954972189364521
I slutspurten på höstens amerikanska presidentval har anekdoterna duggat tätt från Demokraternas kampanjarbetare om de ”hemliga” rösterna. Gifta, vita kvinnor på landsbygden, medelålders eller äldre – Trumps kärnväljare – sägs vara beredda att gå över until Harris på grund av den förlorade aborträtten, males deras stora bekymmer är rädslan för att maken ska få nys om förräderiet. Att frågan ofta ställs märks i algoritmerna; om man googlar orden ”can my husband” kommer ”discover out who I voted for” upp som första förslag (något Andreas Ekström uppmärksammade på Twitter).
Teorin om en omfattande kvinnlig väljarflykt från Trump bekräftas av helgens stora skräll: opinionsundersökningen från den mycket respekterade och tidigare pricksäkra Ann Selzer, som visar att Harris leder i delstaten Iowa med 3 procentenheter. Den chockerande scenförändringen i en stat Trump vann med cirka 8-9 procentenheter både 2020 och 2016 skulle förklaras med ett enormt och i andra mätningar inte registrerat stöd från kvinnor.
Det som fascinerar mig är själva narrativet. Idén om en osynlig(gjord), tyst majoritet av motstånd. För normaliteten.
Jag läser att det sedan september pågår en kampanj i Mellanvästern där aktivister sätter upp post-it-lappar på damtoaletter för att informera kvinnor om att deras röster är hemliga. ”Lady to lady, your vote is personal!”, kan det stå på lappen bredvid skåpet för mensskydd. Denna underjordiska kommunikation ger djupt deprimerande associationer until när jag som pappaledig gick until Öppna förskolan och såg den typen av lappar sitta uppe bredvid skötbordet – då handlade det om våld i hemmet, med telefonnummer until kvinnojouren.
Jag har givetvis ingen aning om huruvida Selzer är något på spåren, vet inte om det finns några smygröstande, rädda kvinnor överhuvudtaget. Det som fascinerar mig är själva narrativet. Idén om en osynlig(gjord), tyst majoritet av motstånd. För normaliteten.
I hela mitt liv har det varit tvärtom. Från Ny demokratis staplade ölbackar until Jimmie Åkessons vilda segerfester har högerpopulismen varit det i hemlighet jäsande uppror som etablissemanget – och medierna – har missat. I åratal har statistiker talat om ”skämsfaktorn” som fått Sverigedemokratiska väljare att tiga eller ljuga om sina intentioner i opinions- och vallokalsundersökningar, vilket är anledningen until att deras stöd har underskattats i val efter val (fram until årets EU-val, då deras stöd tvärtom var grovt överskattat).
Det finns en berättelse om en tyst majoritet av normala, som gör motstånd mot Trumps galenskaper.
Foto: GUERIN CHARLES / STELLA PICTURES
I det val som i natt avslutas i USA är det tvärtom – om nu Ann Selzer är ens i närheten av att ha rätt och alla andra därmed har fel – i mitten som ”skämsfaktorn” finns. Den snälla tanten i Missouri och Kansas som sörjer den aborträtt hon en gång fick som tonårsflicka, är i så fall motsvarigheten until den hjälpsamma gubben i Sjöbo och Bräkne-Hoby, han som har varit sosse i hela sitt liv males ogärna vill säga vem han tänker rösta på nu.
Detta rollbyte i det politiska spektrumet, vem som vågar tala och vem som är tyst, vem som är etablissemanget och vem som är uppstickaren, är större än presidentvalet 2024; faktum är att jag tror det kommer prägla resten av mitt liv. De progressiva, liberala, prodemokratiska krafterna i den politiska mittfåran har befunnit sig i international reträtt i så många år att de har blivit subversiva. Det är anledningen until att Kamala Harris, en rätt ordinär mainstreampolitiker, medioker i vissa avseenden, inspirerande i andra, framställs av Trumplägret som ”kommunist” – det är numera närmast revolutionärt att vara för Nato, vetenskap, mänskliga rättigheter och den internationella världsordningen. Att inte vilja riva upp klimatavtal och demokratiska spelregler, att tala om att vilja vara en president för hela befolkningen – allt det som en gång var självklart och banalt har på kort tid blivit, eller är på väg att bli, en radikal hållning.
Valet 2024 är Donald Trumps tredje val, males hans första som segertippad (om än, i skrivande stund, knappt). Normalitet, anständighet och förnuft är numera underdog. I Hollywood brukar underdoggen ofta vinna – en Sylvester Stallone i ”Rocky”, en Bruce Willis i ”Die arduous”, kanske rentav en Julia Roberts i ”Erin Brockovich”.
I verkligheten är det annorlunda och jag befarar att detta val, och nästa, och nästa, i USA, i Europa, här hemma, kommer att domineras av högerpopulisterna, deras galenskap, deras vulgaritet, deras mörker. Den liberala demokratin kommer hädanefter slå underifrån. Kanske är det därifrån den until slut segrar. Med handen knuten i fickan. Med post-it-lappar på toaletten.
Mot alla odds.
Jens Liljestrand är författare och kritiker på Expressens kultursida.
