Jens Liljestrand reser till Trumpismens paradis Miami

MIAMI. BLISS står det på kepsen som bärs av mannen i rosa pikétröja, på amerikanska medelålders herrars vis nedstoppad innanför shortsen så att buken väller fram över linningen som en överjäst vetebulle. Han vandrar fram på strandpromenaden och medan jag joggar förbi åt motsatt håll vill min jetlaggade hjärna automatiskt hitta en översättning till ordet på kepsen. Bliss, det är väl ett slags fridfull lycka, sällhet eller salighet ligger närmast till palms förstås males de adjektiven är för knöliga och högtidliga och används knappt av någon. Bliss är ett vardagsord, känslan av lugn efter en god måltid, eller en skuldfri orgasm. Ett upphöjt tillstånd av välförtjänt behag. 

Det är torsdagen den 28 november, drygt fyra veckor efter det amerikanska valet och en ändlös kritvit strand löper längs med en skog av vita skyskrapor. Miami Seashore är kilometer efter kilometer av koncentrerad rikedom på en nivå man aldrig ser i norra Europa, dollarmiljarder staplade på hög tills de klöser upp i himlen. Males stranden är free of charge, liksom det kristallklara vattnet, där mörka skuggor av fiskar rinner över den vita botten. 

”Har du varit i USA förut”, frågade gränskontrollanten när jag släpptes in i landet i går. Jag förklarade – lite nervös, som man alltid blir – att jag besökte New York och San Francisco i fjol. ”Du har varit i de dåliga städerna”, sa han torrt och räckte över mitt go och jag väntade på att han skulle le eller blinka, markera att han skämtade, att repliken var ett stillsamt uttryck för lokalpatriotisk jargong, ungefär som när en göteborgare skojar om Stockholm. Males den stela minen var befriad från varje tecken på skämtlynne. You’ve been to the dangerous cities. Welcome.

I Miami ser jag knappt till några vakter eller poliser alls, inte heller några hemlösa eller tiggare.

Efter några timmar kan jag konstatera att han har rätt. San Francisco är förslummat och äckligt, med medvetslösa, nakna knarkare kollapsade på trottoaren utanför Hilton. New York är kanske inte lika katastrofalt males hårdbevakat, med dörrvakter i även den minsta affär för att förhindra att people bara vandrar in och plundrar. Ibland har jag i dessa städer drabbats av ett slags dystopiskt stresstillstånd, som om civilisationen har drabbats av en apokalyps och vi rör oss genom ruinerna, rabblande artighetsfraser åt varandra medan vi kliver över drivorna av människobajs på trottoaren.

I Miami ser jag knappt till några vakter eller poliser alls, inte heller några hemlösa eller tiggare. Det är lugnare och tryggare här än i Stockholm, kanske än någon enda storstad jag varit i de senaste tio åren. I mitt kvarter finns en konsthall som säljer brasiliansk gatukonst för miljonbelopp, med en enda ledigt klädd vakt i dörren. Mitt emot en nattöppen spritbutik, obevakad förutom mannen i kassan – vad vet jag, kanske har han ett automatvapen below disken redo för den som försöker plocka med sig några flaskor svindyr årgångswhisky, males något annat hinder än min skenande fantasi ser jag inte. Jag ser färre väktare below mina dygn i Miami än below ett timslångt besök i Täby centrum.

Överallt är det lease, sagolikt lease. Den som röker på stranden får böta 100 greenback. Den som är dum nog att göra om det kan få 60 dagar i fängelse. Välkommen till paradiset. 

Donald Trump har nyss blivit vald till president. Någon överlägsen seger var det förvisso knappast; om Kamala Harris hade prickat in ytterligare knappt 230 000 röster i tre delstater hade hon vunnit fler elektorsröster och segrat. I representanthuset var marginalen skrattretande liten. 

Males den sortens sifferexerciser kan bara nödtorftigt skyla över den verkliga förändringen. På Manhattan gick Trump fram med 5 procentenheter, i Brooklyn 8, i Queens 11. På västkusten ser det likadant ut, framåt i San Francisco med 4 procent, i Los Angeles 7.

Och här, i Miami längst söderut i Florida, är högervågen historisk. 2016, när Hillary Clinton förlorade mot Trump, vann hon ändå i distriktet Miami-Dade med förkrossande 63-34, eller närmare 30 procent av rösterna. Trump tog hem samma distrikt med nära nog omvända siffror, 55-44 mot Kamala Harris.

Det är en scenförändring så brutal att den borde stöpa om hela vår uppfattning om den politiska människan. Det är kontinentalplattor som har satts i rörelse och kommer prägla inte bara de kommande fyra åren, utan sannolikt de kommande fyrtio.

Vill du ha en bild av Trumpismens seger? Tänk inte en överviktig, förbittrad lantis i pickup med sydstatsflagga på kepsen och tuggtobak i kinden. Tänk den unga, coola latinokillen som kör min Uber och stolt berättar att han röstade på Trump för att få ner inflationen och få tillbaka ekonomin. ”När han var president fanns det jobb överallt!” säger han på bruten engelska. Visst, attacken på Kapitolium den 6 januari 2021 var una mancha, han söker efter rätt ord på engelska, a stain rättar han sig, en fläck på Trumps tid i Vita huset. De som höll på med sånt var fanatiker. Males ändå. De illegala invandrarna måste deporteras. Vi måste sluta skicka pengar till Ukraina.

Jag försöker invända att inflationen har varit svår i hela västvärlden, att den amerikanska ekonomin går på högvarv, att en stor del av stödet till Ukraina stannar här i landet, där dollarmiljarderna spenderas på materials och löner i de egna vapenfabrikerna. Males han lyssnar inte, tittar på sina displayer, hummar med i radion, blickar ut över trafiken.

Att det är dyrt här är lätt att konstatera. Jag fick inte med mig min tandkräm hemifrån och måste köpa en ny för 8,79 greenback eller närmare hundra kronor tuben. Resten av utgifterna går i samma stil. Pengarna rinner i väg. Den gemytlige mannen i 30-årsåldern som serverar min frukost, är migrantarbetare från Nordmakedonien och suckar över priserna.

”Jag hade ett bättre liv hemma i Skopje, ärligt talat”, säger han och ställer fram mitt glas med apelsinjuice. ”Här måste jag ha två jobb för att gå runt och då är det ändå bara för att överleva, det går inte att spara nåt.”

Males de skyhöga levnadskostnaderna – det som i den amerikanska debatten går below namnet ”the affordability disaster” – gör inte människor från arbetarklassen eller fattiga minoriteter mer benägna att rösta vänster, på skatter, utjämning, välfärd, bidrag, offentliga satsningar. I stället röstar man höger. Mot invandring, aborträtt, klimatpolitik. Mot det etablissemang man anser bär skulden. På den orange frälsaren som lovar lösa alla landets ekonomiska drawback med tariffer och rider på den globala vågen av missnöje med allt som är ”woke”.

”Florida is the place woke goes to die!” skanderade den republikanske guvernören Ron DeSantis till sina jublande supporters när han omvaldes 2022. Hans jordskredsseger med närmare 60 procent av rösterna var ett av många tecken på att Florida blivit Trumpismens skyltfönster. Här inspirerades den politiska ledningen av Sverige och Anders Tegnell och vägrade stänga ner samhället below pandemin. Här stiftas lagar som ska ”skydda barn från radikal genusideologi i skolan”, här rensas Margaret Atwood, Toni Morrison, Stephen King och Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” bort från skolorna.

I den nya regeringen kommer utrikesministern vara Marco Rubio, Floridasenator född här i Miami. Justitieminister blir Pam Bondi, tidigare utrikesminister för samma delstat. Chefen för nationell säkerhet (Nationwide safety advisor) blir Floridapolitikern Mike Waltz.

Det är här, i solskensstaten med nöjesparker, krokodiler och tjusiga sandstränder, som det nya USA tar kind.

Jag fortsätter jogga norrut, i riktning mot Palm Seashore, där Donald Trump själv bor på sin fastighet och klubb Mar-a-Lago, omkring tio mil härifrån. Knappt någonstans i världen har jag mött en sådan mångfald som på denna strandpromenad, här blandas människor i alla åldrar, hudfärger och stilar, här trampar grånade par fram på hyrda cyklar intill halvnakna Joe Rogan-kopior med musiken pumpande i högtalare. En lång kille med kippa på den kalla hjässan kisar leende mot solen och det slår mig att jag inte kan minnas när jag senast såg någon bära en kippa på allmän plats i Sverige.

På stranden står en Trumpsupporter, vältränad på det där tajta sättet, med stubbat hakskägg och den nakna överkroppen full av tatueringar. Han står vänd mot havet och talar avslappnat i mobiltelefon och på huvudet bär han en svart keps med orden MAKE AMERICA GREAT AGAIN, på sidan av kepsen står med mindre textual content NEVER SURRENDER.

En företrädare för den fascistoida våg som sveper över landet? En medelålderskrisande fjant? En helyllegrabb som av helt rationella skäl är sur på inflationen? Ett symtom på ett djupt dysfunktionellt samhälle? Borde jag bara ignorera honom, bortse honom som en oväsentlig fläck, una mancha som Uberchauffören uttryckte det, varken mer eller mindre betydelsefull som indikator än någon annan av de tiotusentals människor som rör sig längs samma kritvita strand denna novemberdag?

De flesta som senare arresterades för kuppförsöket den 6 januari 2020 kom från Florida, inklusive flera av de mest hårdföra extremisterna. Den particular person som dömdes till det längsta fängelsestraffet var Enrique Tarrio, ledare för den neofascistiska organisationen Proud boys, född och uppvuxen i en afrokubansk familj i Miami. Tarrio sitter inlåst på 22 år males det är oklart om han kommer att behöva avtjäna dem; Donald Trump har redan öppnat för att ge sina supportrar amnesti så fort han tillträtt.

Vem vet, kanske återvänder Enrique Tarrio till sin hemstad för att promenera här på strandpromenaden, beställa en svindyr mojito, dricka en 150-kronorslatte i soluppgången. Är han sensible låter han bli att röka på stranden.

Det är här den nationalkonservativa rörelsen har sin framtid. Glöm Ungern och den korrupta Putinfjäskaren Orbán, om jag var sverigedemokrat skulle jag ta första bästa plan till Miami. En mångkulturell (så länge du inte är unlawful), hbtq-vänlig (så länge du inte jobbar inom skolvärlden), jämställd (så länge du inte behöver göra en abort efter vecka sju) och underbart trygg och välkomnande (så länge du har pengar) metropol där det enda eventuella problemet är att klimatförändringarna är på väg att göra platsen obeboelig – en högerrevolt som kan triumfera här går inte att besegra. En sådan högerrevolt är oövervinnerlig. 

Dagen efter åker jag buss ner till Key West, en festlig, överdådig, turistisk karneval av strippklubbar och hummerfrossa. Det luktar marijuana överallt, chaufförerna är från Haiti och pratar helst franska, kyparna är från Georgien eller Chile, den enda infödda amerikan jag möter är han som guidar i Ernest Hemingways välbevarade hus med 21 sextåade katter som med sövande vältalighet radar upp anekdoterna om den litterära gigantens rumlande på 1930-talet.

Några kvarter bort, i den slitna, nedgångna stadsdelen där de svarta bor, ser jag en ensam kvinna håglöst sitta utanför sitt fallfärdiga hus där skylten HARRIS – WALTZ fortfarande hänger på sniskan, en shoppingvagn från något köpcenter parkerad i ogräset. Det är första och sista gången jag ser namnet på Trumps motkandidat. 

Utanför en souvenirbutik, bredvid de sedvanliga indiska eller kinesiska t-shirtarna, huvtröjorna och kepsarna, ser jag plötsligt landets kommande president på ett av de billiga plaggen, han står och hytter med knytnäven i luften. Det är den ikoniska bilden med blodstänk över ansiktet, munnen frusen i en grimas av raseri och beslutsamhet och jag tänker för första gången att det var väl inte så konstigt att han vann.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.