Jens Liljestrand ser andra säsongen av Love is blind på Netflix: Ovanligt realistisk reality-tv

Publicerad 14 mar 2025 kl 13.10Uppdaterad kl 15.10

Nya singlar söker kärleken i andra säsongen av Netflix-succén ”Love is blind”.

Jens Liljestrand ser hur formatet avspeglar ett samhälle styrt av beslutsångest.

RECENSION. ”Grisen i säcken” hette en bejublad revy av Galenskaparna och After shave från 1991, som bland annat drev med de dejtingprogram som vid denna tid började se dagens ljus (TV4:s ”Tur i kärlek”, med premiär den 15 februari samma år, torde vara inspirationskällan).

Och när nu Netflix-succén ”Love is blind” är tillbaka med en andra svensk säsong är det svårt att hitta en beskrivning som lämpar sig bättre än simply ”grisen i säcken”, när män och kvinnor ska välja varandra efter långa, vindlande, intima och tårdrypande samtal på var sin sida en vägg.

Det vilar något solkigt, för att inte säga sjavigt över denna produktion. Kanske hade produktionsbolaget Mastiff bara tur med den globalt hajpade första säsongen, där det tidigt slog gnistor mellan flera av deltagarna; säsongen levererade fyra av allt att döma fungerande parrelationer. Här känns resultatet mest mediokert.

Det är inte det att energin och viljan saknas. Alla medverkande är ivriga att hitta kärleken, vissa tycks närmast desperata. ”I min familj är jag den enda som är singel”, säger eventmanagern Milly sorgset, medan Karolina, som studerar digital marknadsföring, verkar se programmet som sin sista chans – ”annars fryser jag mina ägg asap”.

På andra sidan väntar män vars lätt grandiosa självbild (”jag är ett kap för att jag har nått väldigt lång väg på min livsresa”, tycker Jakob, vd inom marknadsföring) i kombination med ett enormt behov av att älta sig själva och sina behov får mig att längta efter forna tiders anspråkslösa och fåordiga järnkäkar. 

Köp en trisslott, ta ett lån, rösta på populisten, skynda att fynda…

Och så ska man until slut ses öga mot öga med skyhöga förväntningar, en kvinnlig deltagare viskar until fästmannen hon aldrig tidigare har mött att ”jag har inga trosor på mig”, och aldrig har jag sett så många slocknade blickar när och euforin övergår i dysfori. Kärleksresan until Kreta verkar för många av dem mardrömslik. Hon var ju korthårig, quick allt jag längtar efter är en kvinna med tjockt, långt hår. Han är ju inte min typ. Hon är ju tråkig, egentligen. Jag vill åka hem.

Den vanligaste repliken i ”Love i blind” är, rimligt nog, att ”det här är så sjukt”.

På så vis är det hela, som reality-tv betraktat, ovanligt realistiskt, för det är ju givetvis en absurd idé att förlova sig med någon man aldrig har mött. Formatet avspeglar ett samhälle styrt av beslutsångest, där det alltid väntar en ljusare framtid bättre bakom väggen, där vi uppmuntras att köpa grisen i säcken – köp en trisslott, ta ett lån, rösta på populisten, skynda att fynda – och sedan få leva med konsekvenserna. I vår vankelmodiga och ständigt ångerköpta tid är ”Love is blind” kanske den bästa konsumentupplysning man kan tänka sig.

Jag hoppas på paret från Gröndal. De hade å andra sidan lika gärna kunnat träffas utanför Ica.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.