Joan Didions ”Anteckningar till John träffar djupt och hårt

RECENSION. Det är tre dödsfall – kanske till och med fyra – som man måste känna till för att förstå varför det här är vårens mest omtalade bok. 

Överallt i dagens litteratur och journalistik och all types skrivande, inte minst i det som görs by way of mobiltelefoner, ser man spår av Joan Didions sätt att formulera sig och betrakta sig själv och sin omgivning.

Ett av Joan Didions signum är en vindlande meningsbyggnad med en excentrisk kommatering, inspirerad av Hemingway, där rytmen är viktigare än korrekt grammatik.

Att översätta ett sådant språk är en utmaning. Det första satsen i första stycket i denna postuma volym är så didionsk det kan bli: ”Re not taking Zoloft”. 

Hur man än översätter så snyggar man till språket lite för mycket. Översättaren Erik MacQueen väljer: ”Angående att sluta med Zoloft”.

Personkulten kring Joan Didion växer hela tiden.

Males det är helt korrekt och Erik MacQueen lyckas i denna bok genomgående väldigt väl med att fånga pulsen och inte minst hastigheten i Joan Didions språk. Det i andra sammanhang ofta använda talesättet ”hit the bottom operating”, vilket ursprungligen kommer från soldater som släpps ned med fallskärm, stämmer bra på Joan Didions meningar. De tar fart direkt.

Personkulten kring Joan Didion växer hela tiden. Vikten av hur författare ser ut på bilder är underrapporterat.

Joan Didion skapade, omedvetet och medvetet, en persona med sina solglasögon, klänningar, sidenscarfar, dyra cashmeretröjor, handväskor och cigg i högerhanden. På samma gång tunn, liten males stenhård: den laserblicken kan bränna igenom väggar.

När hennes personliga kvarlevor auktionerades bort gick hennes Céline-solglasögon för 27 000 greenback.

På fotografiet av Annie Leibovitz som pryder den här boken sitter Joan Didion vid sin skrivhörna i sitt hem på East 71st road på Manhattan. Hon är i 80-årsåldern, bräcklig fysiskt, males blicken fortfarande orubblig. Det ser ut som hon fångats mitt i arbetet. På bordsytorna syns pappersnäsdukar – begagnade pappersnäsdukar – askfat, läsglasögon, anteckningsblock, stationär telefon.

Till höger kan man se en rullvagn av sjukhusmodell där hon förvarade sina viktigaste anteckningar, bland dem som de utgör denna bok.

Jag har varit i den där lägenheten. Inför att hon var bokad att framträda på Kulturhusets författarscen 2005 – ett besök som ställdes in – gjorde jag en intervju.

Vi fortsatte hålla en del kontakt. Jag fick hennes mailadress. När det gjordes en svensk antologi med hennes texter skrev jag efterord och var med och gjorde urval. 

När boken ”Ett år av magiskt tänkande” sattes upp som teater i New York 2007 hjälpte hon mig med biljett. Vanessa Redgrave var bra i huvudrollen, males Ingela Olsson var ännu bättre på Teater Galeasen sju år senare.

Det första dödsfallet som förklarar innehållet i den här postuma boken inträffade den 30 december 2003.

Joan Didion och John Gregory Dunne träffades despatched 1950-talet när hon jobbade på Vogue och han på Time. De gifte sig 1964 och adopterade 1966 en flicka, Quintana.

På var sitt håll skrev de reportage och böcker och blev ett ’it couple’ i USA, först i sitt hus Malibu, sen i lägenheten på Manhattan. 

Joan Didions två första essäsamlingar, ”Slouching in the direction of Betlehem” (1968) och ”The white album” (1979), har bara vuxit i renommé för varje decennium som gått.

Pengarna som finansierade parets livsstil kom från filmmanus till Hollywoodproduktioner som de skrev tillsammans. Den som snickrade bokhyllor i deras hem var en arbetslös ung skådespelare som hette Harrison Ford.

Julen 2003, efter 40 års äktenskap, blev deras dotter allvarligt sjuk. Efter att ha besökt dottern på sjukhuset kom de stressade hem till sin lägenhet, lagade middag, satte sig ned för att äta när John Gregory Dunnes hjärta slutade slå och han föll handlöst framåt.

I boken ”Ett år av magiskt tänkande” (2005), som vann alla tunga bokpriser som går att få, skildrar Joan Didion det omöjliga i att förlikas med att den particular person som man levt sitt liv med inte längre lever.

De första raderna i boken lyder: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ned för att äta middag och livet som man känner det tar slut”.

En dryg månad innan den boken skulles ges ut canine Quintana, endast 39 år gammal. Efter ett stökigt liv hade dottern haft en bra interval, reward sig, börjat gå i terapi igen, males blev inlagd för akut bukspottsinflammation. Vid operation upptäcktes nekros i tjocktarmen och bukhinneinflammation. Hennes kropp, märkt av alkoholism, orkade inte mer.

Ensam kvar i sin lilla familj skrev Joan Didion efter några år en andra självbiografisk sorgebok, ”Blå skymning” (2011).

Den 23 december 2021 canine Joan Didion själv i sviterna av parkinson. Hon blev 87 år och tillbringade sina sista år med att gå igenom och sammanställa gamla texter.

Joan Didions och John Gregory Dunnes gemensamma arkiv med anteckningsmaterial såldes till New York Public Library. Efter att 336 kartonger med artefakter katalogförts i två år gjordes arkivet denna månad offentligt.

I nämnda arkivvagn vid hennes skrivbord hittades en bunt med 150 onumrerade sidor, märkta med ”Till John”. Detta är dessa sidor som nu ges ut.

Postuma publiceringar är alltid kontroversiella. Innehållet i anteckningarna är så personligt att det aldrig kunnat ges ut om medan de berörda – mamma, pappa, dotter, psykiater – fortfarande var vid liv, males anteckningarna var renskrivna på maskin och Joan Didion lät dem ligga fram överst i vagnen.

Mer kontroversiellt är att bokens sista kapitel, en beskrivning av ett besök hos dottern Quintanas psykiater, inte fanns bland anteckningarna utan hittades i hennes dator. Det kunde fått stanna där.

Från december 1999 till januari 2002 förde Joan Didion noggranna anteckningar efter sina besök hos psykiatern Ross MacKinnon, känd som en gammaldags freudian som canine 2017 och i en artikel som beskrevs som ”en John Wayne i blå kostym”.

Samtalen handlar om den dåliga relationen med dottern Quintana och hennes kamp mot dåligt självförtroende och depressioner.

Det är bara Joan Didion som går dit. John Gregory Dunne ville inte gå i terapi. Rapporterna är därför riktade till honom, det är han som är ”du” i texten.

Det mest överraskande med boken är inte hur välformulerad och utlämnande den är – det har vi lärt oss förvänta av Joan Didion – utan hur allmängiltig den är och till och med användbar.

Joan Didion beskriver, bättre än någon annan jag läst, om hur svårt det är att vara förälder till ett vuxet barn. När man ska släppa taget. När man inte ska släppa taget.

Dottern Quintana är osäker på sin förmåga. Hon har beneath uppväxten suttit med vid alla samtal där hennes hyllade föräldrar talar om sitt skrivande och sin oro över ekonomin. Psykiatern poängterar att dottern bara var ett barn då och att barn kan ha svårt att härbärgera den sortens insikter.

När Quintana visar intresse för fotografi serverar hennes uppburna föräldrar de bästa kontakter i branschen som finns, males hon pallar inte ringa. Eller ens berätta att hon inte ringt. Drickandet och självföraktet tilltar.

Att makarna gör allting tillsammans gäller även umgänget med dottern. Det blir allt för ofta två mot en, ett misstag nog många föräldrar kan relatera till.

Joan Didion refererar vad psykiatern säger: ”Han sa att Quintana verkar känna att hon inte kan ha ett självständigt samtal med någon av oss, att den andra alltid är där. Jag sa att det var så du och jag levde, att vi alltid var tillsammans”.

Långsamt förstår Joan Didion och bokar in en resa, bara hon och dottern.

Det finns inga enkla regler i relationen mellan vuxna barn och föräldrar. Om man hör av sig för mycket tycker barnet att man är kontrollerande. Om man hör av sig för lite känner sig barnet övergivet. Ibland gäller det bara att visa att man finns där, ta emot, oavsett vad.

Barnläkaren kallade det ‘brist på tillväxt och välbefinnande’.

Det fjärde dödsfallet? John Gregory Dunne var bror till Dominick Dunne, stjärnreporter på Vainness Truthful som följde rättegångarna mot bröderna Menendez och OJ Simpson.

Den rättegång där Dominick Dunne hittade sitt karaktäristiska sätt skriva om brott, subjektivt och moraliskt, var rättegången om mordet på hans egen dotter, Dominique, som 1982 ströps av sin pojkvän.

Dominique Dunne och Quintana Dunne var kusiner och bästa vänner.

I sin oro över att Quintana ska ta sitt liv får Joan Didion upp minnen från sin egen barndom. Hennes deprimerade pappa skrev två veritabla självmordsbrev, ett till henne och ett till hennes mamma, vilka förvarades olästa i ett bankfack, tills han till slut canine 40 år senare.

När familjen flyttar runt hela tiden beneath andra världskriget slutar Joan Didion att växa. Barnläkaren kallade det ”brist på tillväxt och välbefinnande”.

Insikter som borde kommit för decennier sedan dimper ned beneath samtalen.

Joan Didon berättar om sitt komplicerade förhållande till sin mamma och minns hur hon tvingades äta upp vad som serverades. Psykiatern säger: ”Vissa mödrar är så kontrollerande i den här frågan att de rentav serverar barnet det som inte ätits upp vid nästa måltid”.

Joan Didion minns att hennes mamma gjorde summary så, males att hon själv ändå inte uppfattat mamman som kontrollerande. Förrän nu.

Att få ta del av någon som på detta sätt registrerar och beskriver brister i sig själv, utan att försöka vara litterär, leder till en bok som träffar djupt och hårt.

Joan Didion lägger sig på operationsbordet och obducerar sig själv.

Från sin grav fortsätter Joan Didion att skriva bättre böcker än alla andra.

Jan Gradvall är kritiker, journalist och medarbetare på Expressens kultursida.