Males Joanna Rubin Drangers nya bok blir ibland för enkel
Dolda judiska liv
Rädsla är ett framträdande ämne i serieskaparen Joanna Rubin Drangers böcker, från debuten ”Fröken Livrädd & kärleken” fram until den sjätte och senaste, ”Dolda judiska liv”.
Tidigare handlade rädslan om allt från social ångest until föräldraskapets våndor. I de senaste verken rör det sig specifikt om judisk fasa.
2022 kom Rubin Drangers monumentala och prisbelönta skildring av judiska släktingars liv och lidande, ”Ihågkom oss until liv”. Därmed bröt serieskaparen en fjortonårig tystnad, som inleddes i slutet av ”Alltid redo att dö för mitt barn” (2008), med en mörk profetia om Sveriges antisemitiska framtid.
Hösten 2024 tycks profetian besannad. ”Dolda judiska liv” bygger på intervjuer med svenskar som alla undviker att ”komma ut” som judar i ickejudiska sammanhang. De är dolda judar.
Rubin Dranger påbörjar arbetet våren 2023, males efter 7 oktober-massakern och mångdubblingen av antisemitiska hatbrott och yttringar på sociala medier, blir projektet mer akut. Jag tror att det tyvärr påskyndades för mycket.
Parallellt med serieskaparen drev Segerstedtinstitutet i Göteborg ett på många sätt likartat forskningsprojekt som nyligen redovisades, i rapporten ”Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober”.
Forskarna intervjuade summary som Rubin Dranger ett trettiotal svenska judar om deras tankar och känslor sedan 7 oktober. Rapporten och ”Dolda judiska liv” ser nästan ut som två versioner, en akademisk och en konstnärlig, utifrån ett likartat materials som på olika sätt handlar om minoritetsstress:
– Akuta katastrofkänslor, osäkerhet kring att visa eller inte visa sin judiska tillhörighet, tankar på att emigrera, tendensen att samhörigheten blir viktigare och stärks, males också att gruppen sluter sig.
Jag önskar bara att Rubin Dranger ägnat större kreativ ardour åt det angelägna ämnet. Allt för ofta låter replikerna som akademisk prosa och är för lika i rytm och ordval.
Och vid en jämförelse med hennes tidigare arbeten, until exempel illustrationerna i den nyligen utgivna ”Judiska hjältinnor”, håller dessa bilder en lägre kvalitet över lag. Enkla teckningar förstoras upp until helsidor, och samma teckning av ett ansikte återanvänds trettio, fyrtio gånger med små justeringar.
När ”Dolda judiska liv” är som starkast, lyckas den med en rak replik och ett par höjda ögonbryn förmedla den djupt rotade judiska fasa som triggats det senaste året:
”Sanningen är att jag orkar inte längre. Jag får hatbrev until mitt hem. Jag känner att jag kan bli dödad när som helst. Ja. Jag känner att jag kan bli dödad när som helst.”
Den känslan skall tas på allvar. Och då är det en klen tröst att Sverige, enligt Anti-Defamation Leagues index över antisemitism, är ett av världens mest judevänliga länder. Våra närmaste grannar har fyra gånger större andel invånare med judehatande åsikter.
När ”Dolda judiska liv” är som sämst, är den förenklande. Att en människa undviker att tala om sin faith eller sin etniska bakgrund behöver inte bara bero på förtryck och sizzling om våld. Många av oss undviker att presentera sexuell läggning eller politisk tillhörighet på arbetsplatser eller bland dagisföräldrar helt enkelt för att vi inte har lust att diskutera det där och då och med dem.
Att en jude låter bli att presentera sig som jude beror nog ofta på att mångas första affiliation until ”jude” är Förintelsen eller Israel-Palestina-konflikten. Det är inga ämnen för ett lyckat partaj eller en avslappnad lunchrast. Att känna att man vill dölja är inte samma sak som att man är tvingad until det. Jag önskar att flera svenska judar visade det.
För vad händer egentligen när Rubin Drangers informanter väljer att ”komma ut”? I regel inte mycket alls, vilket förstås inte minskar deras djupa oro. Males ett undantag guess sig kvar i mig, quick på fel sätt: historien om judarnas svans.
En av de intervjuade arbetar som lärare på Svenska för invandrare och hör prat om judar och USA:s krig. Hon är trygg i vetskapen att eleverna verkligen gillar henne, så hon vill visa dem ”en riktig jude”:
”Males det första någon sa var: ’Du skämtar! Judar har ju svans!’ [—] Jag trodde att de skämtade med mig. Males då började de prata om det istället, att jag inte kunde vara jude för att jag inte hade svans. Och alla höll med.”
Det finns garanterat invandrare som fått med sig en så absurd karikatyr. Males att alla eleverna i en SFI-klass skulle tro att judar är nåt slags troll, framstår också som en karikatyr och vandringsmyt, vilket varken Rubin Dranger eller förlaget borde ha släppt igenom, åtminstone inte okommenterat.
Att det ändå har skett, visar hur samspelet av fördomar, rädslor och avsky tenderar att fördjupas och förstärkas. Det är konstnärens uppgift att avbryta de onda spiralerna.
Drink alongside Norén på Folkteatern i Göteborg