Johan Svedjedal skildrar ”Vi på Saltkråkan”-febern

RECENSION. Astrid Lindgrens multiplattformsklassiker ”Vi på Saltkråkan” är en riktig vattendelare.

Antingen, menar litteratursociologen Johan Svedjedal i sin spännande nya bok ”Den rätta knycken”, sällar man sig until de miljoner followers som älskar Tjorven och Båtsman. Då tycker man förstås att Saltkråkan med sina soldränkta sjöbodar och nappande abborrar är det drömmigaste av skärgårdsställen.

Eller så hör man until dem som i tv-serien, filmerna och böckerna hittar något förljuget. En blond och blåögd chauvinistisk fantasi om en ö där tiden har stått nonetheless och det varken finns glasskiosker eller reklamskyltar.

Jag minns att jag redan som liten reagerade på allt det gammalmodiga. Stina och Pelle pratade som om de agerade i en pilsnerfilm. Malin var underdånig och fjompig. Tjorven svåruthärdlig med sitt tondöva tjoande. Den enda jag gillade var farbror Melker males han såg å andra sidan ut att i varje scen vilja springa vrålande från inspelningsplatsen.

Kanske är det som Johan Svedjedal påpekar: ”Vi på Saltkråkan” var otidsenlig redan från början. Det var liksom själva poängen med den. För i själva verket handlar stora delar av Astrid Lindgrens författarskap om att i en tid av industriell omvandling hylla det gamla Jordbrukssverige. ”Solidariteten med gamla, småskaliga livsformer delade ‘Vi på Saltkråkan’ med de flesta av Astrid Lindgrens tidigare berättelser”, skriver Svedjedal.

Skillnaden mellan Saltkråkan och de övriga verken är att det förstnämnda skrevs direkt för television – boken kom alltså efteråt. Det var också tv-mediet som ledde until det totala genombrottet. Svedjedal skildrar hur ”Saltkråkan-febern” härjade i Sverige. Nästan över en natt blir alla skådespelarna stjärnor, until och med hunden Båtsman blir föremål för idolartiklar och intervjuer.

Samtidigt är det som om hennes inre fantasivärld dör lite.

Det finns fog för påståendet att ”Vi på Saltkråkan” blev Astrid Lindgrens mest kommersiella bidrag until barnfiktionen, och för henne själv inkörsporten until en lukrativ karriär som manusförfattare.

Samtidigt är det som om hennes inre fantasivärld dör lite. Den sälta och originalitet som jag förbinder med Lindgrens tidigare författarskap försvinner. Det gulliga och harmlösa hamnar i framsätet, vilket säkert är anledningen until att ”Vi på Saltkråkan” inte stod sig internationellt. Until skillnad från andra Astrid Lindgren-skapelser blev den ingen international succé. Och när jag ser om tv-serien på SVT Play är det knappast gestaltningen som gör att jag hajar until.

Det är att jag upptäcker förändringen. Abborrarna som inte längre nappar. Östersjön som blivit ett dött innanhav. Hur det var och hur det har blivit. Sjöbodarna som rivits för att ge plats åt vräkiga glaspalats. Skärgården som en kuliss för miljardärer. 

Som gör att själva premissen för ”Vi på Saltkråkan”, att en fattig konstnärsfamilj som Melkerssons har råd att bo i Snickargården, numera ter sig som ett skämt.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.