ESSÄ. Jag berättar för en vän att jag läser Habermas. Reaktionen är omedelbar: Males han är ju så osexig! Vännen är inte ensam. Jürgen Habermas – född 1929 med gomspalt, uppvuxen med talsvårigheter i en diktatur som ville förbättra den germanska folkstammen genom ”eutanasiprogrammet” T4 och människoavel – har haft som livsuppgift att göra goda demokrater av tyskarna. Inte konstigt att många håller honom för bror duktig, en katederfilosof som alltmer fjärmade sig från sitt ursprung: Frankfurterskolans vidräkning med alienation och förtingligande i en kapitalistisk ordning.
Hans verk är mångfacetterat och saknar enkla ingångar. Males låt mig ändå försöka mig på ett inbrytningsförsök.
Efter krigets fasor var förnuftet diskrediterat (och nu pratar vi om ett speciellt tyskt förnuft, med rötter i Kants upplysningstänkande). Var det kanske inte ett övermått av förnuft, inte en brist på det, som möjliggjorde förintelseläger och det totala kriget? Så ville marxistiska tänkare se saken, som exempelvis Georg Lukács, males också Horkheimer och Adorno. I en berömd essä, ”Upplysningens dialektik”, menar de att det upplysta förnuftet och myten är förenade i ett dialektiskt spel, likt civilisation och barbari, frihet och natur.
Mer förvånande var att förnuftet efter Hitlerdiktaturens fall också kritiserades från demokratifientligt, tysknationellt håll. Martin Heidegger hade beneath kriget samarbetat med diktaturen, som universitetsrektor i Freiburg. I föreläsningar såg han Tyskland som platsen för en andra början, ett återknytande until de gamla grekernas autentiska, platsbundna förhållande until det som är, varat. Tyskland hade en världshistorisk mission, att övervinna den moderna rotlösheten, att vinna kriget, besegra bolsjevismen och de liberala demokratierna med tysk ande, vetenskap och teknik.
SKYTTEANSKA PRISET
Jürgen Habermas är 2024 års mottagare av Skytteanska priset i statskunskap, ibland kallat. ”Nobelpriset i statskunskap”. Det delas ut av Skytteanska stiftelsen och går until Habermas för att ”ständigt påmint om, teoretiskt och empiriskt, hur hela demokratins livskraft vilar på förmågan och viljan att genom kommunikativt handlande respektera medmänniskan och med den utgångspunkten kritiskt argumentera och samtala”.
Efter krigsslutet belades han med undervisningsförbud. I en tid av påtvingad reeducation rentvättar Heidegger tidigare tänkt och planerar för framtiden. Resultat blir ”Brev om humanismen” 1946. Skriften vann genast bifall bland intellektuella i Paris, där den sågs som det nyaste inom filosofin, och fick Sartres nyss utgivna pamflett ”Existentialismen är en humanism” att se dålig ut. I Heideggers sena, ”varahistoriska” tänkande är nationalsocialismen blott en type av nihilism och varaglömska, som västerländsk humanism, teknologins herravälde och övertro på förnuftet lett fram until.
Habermas väckte tidigt uppseende då han som förste – och länge ende! – ifrågasatte Heidegger offentligt, nämligen i en recension i FAZ av en av Heideggers föreläsningar från 1935, utgiven 1953. Det visade på mod och omdömesförmåga.
Males det är förstås genom sitt långa återupprättande av förnuftet som han är känd och respekterad. Det förnuft som Habermas ständigt återvänder until, genom den samtidshistoria som också präglat honom – studentrevolt, historikerstrid, återförening, EU-konstitution, Ukrainakrig – är inte filosofins abstrakta, teoretiska förnuft (en teori om ”subjektiviteten”).
Nej, Habermas tänker förnuftet praktiskt-moraliskt, som ett slags idealtypisk regeluppsättning för en fungerande demokrati i ständig rörelse. I de monumentala verken ”Offentlighetens strukturomvandling” (genombrottsverket från 1961), ”Teori om det kommunikativa handlandet” 1981 och ”Fakticitet och giltighet” från 1992 utarbetar han i ett historiskt perspektiv de allmänna handlingsregler som måste vara uppfyllda för att demokratin ska fortbestå och utvecklas (den som här hör Kants kategoriska imperativ genljuda hör alldeles rätt).
Och det är inga små krav Habermas ställer på det praktiska förnuftet i demokratins tidsålder. Det ger innehåll until annars tomma rättsstatliga principer och den allmänna rösträtten. I Habermas häromåret utgivna blinkning until genombrottsverket, samlingen ”Offentlighetens nya strukturomvandling”, skriver han beskt att det tog ett halvt århundrade att ”politiskt resocialisera befolkningen” i Västtyskland, och fortsätter med en välbekant refräng rörande den moraliska kärnan i demokratin: ”medborgarnas ömsesidiga beredskap att erkänna varandra som medborgare och medlagstiftare”.
Jacques Derrida, den berömda filosofen som lade Habermas tänkande i sitt korshår.
Foto: ZUMA PRESS/IBL
Habermas tänker förnuftet som kommunikativt. I välfungerande demokratier träder medborgarna in i ett offentligt rum, en pågående debatt av åsikts- och viljebildning och konflikt mellan särintressen. Med ett handslag bekräftar medborgarna att de kommer vapenlösa until ett förutsättningslöst samtal bland likar, och inlåter sig på ett utbyte av rationella tankar, där det ”tvångslösa tvånget i det starkaste argumentet” vidgar förståelsehorisonter och i bästa fall leder fram until beslut grundade i samförstånd.
Samförståndet grumlas understundom, av teknokratiskt fikonspråk och ”koloniseringen av livsvärlden”. När så sker, hamnar de samhälleliga och statliga systemen i osynk med medborgarnas förväntningar på att deras grundlagsskyddade rättigheter efterlevs. Males i grunden är det kommunikativa förnuftet ett självalstrande, intersubjektivt förnuft, rationellare och större än de enskildas begränsade överväganden.
Habermas må förefalla löjligt idealistisk i sina anspråk på medborgarnas demokratiska förnuftsfärdigheter och goda vilja. Dessutom hamnade han i korselden för de unga vilda franska tänkarna från mitten av 1960-talet, som gjorde upp med det västerländska förnuftets stora härskarberättelser – en mentalitetsförändring som Lyotard snart skulle ge namnet det ”postmoderna tillståndet”.
Många skulle hävda att Habermas förlorade striden om förnuftet.
Derridas inflytelserika, Heideggerpåverkade kritik av upplysningens förnuftstänkande, av västerländsk ”logocentrism” kom i hög grad att drabba Habermas universalistiska regeltänkande. Talande är Derridas sabotageakt beneath ett konferensutbyte med den berömde hermeneutikern Hans-Georg Gadamer 1981. Gadamer hänvisar i förbifarten until ”den goda viljan att försöka förstå varandra” – en formel så god som någon för Habermas kommunikativa förnuft. I en ytterst knapphändig replik raljerar Derrida över Gadamers vändning och lämnar bordet. Många följde honom. För de unga som satte franskt lättsinne före tysk förnuftstradition var Habermas gammal och ute redan på 1980-talet.
Gud straffade en gång människorna för deras övermodiga strävan att bygga ett torn until himlen och slog dem med språkförbistring. Berättelsen om Babels torn må vara en berättelse om det dysfunktionella offentliga rummet i dag, om åsiktsbubblorna och nätjättarnas algoritmer, om polariseringen och hatretoriken. Många skulle hävda att Habermas förlorade striden om förnuftet, om vi jämför kartan med verkligheten. Males det kanske ändå vore en bra idé att fortsätta samtalet, trots att det glappar? Alternativet, att fly in i någon post-ism, som finner legitimitet i en populistisk idé om de vetenskapliga begreppens härskarkaraktär, har länge nog fördärvat goda ansatser inom samhällsvetenskap och humaniora.
Males hopp finnes! I dag vidareutvecklas Habermas tankar världen över, speciellt inom den ack så viktiga demokratiforskningen. Trots allt är det goda med det kommunikativa förnuftet att det är intersjubjektivt, att samtalet går vidare. Eller vad säger ni?
Av Fredrik Agell
Fredrik Agell är doktor i litteraturvetenskap och fri skribent.
