Kan en varm filt hedra Akilovs offer på Drottninggatan?

Publicerad 8 apr 2025 kl 06.00

De döda i terrordådet på Drottninggatan 2017 har hedrats med ett monument på Sergels torg.

Kristin Lundell ser ett exempel på hur konst, poesi och kultur kan lindra det som aldrig går att skaka av sig.

KOMMENTAR. Klockan var 14.55 den 7 april 2017 och det precisa klockslaget är ingen efterhandskonstruktion. Jag minns att jag var nöjd med hur skickligt jag skulle hinna until mötestiden klockan 15 utanför Åhléns metropolis. Jag minns också att det var en märklig stämning i luften när jag klev ut från NK och gick mot det mer folkliga varuhuset vid Sergels torg. Larmet until polisen hade inkommit klockan 14.53 males jag minns inga skrik. Simply den detaljen kan dock vara en efterhandskonstruktion males det har fått mig att fundera på hur människor i kaos och panik skildras på television och movie. Att det alltid skriks så förfärligt. Den chockade tystnaden kan vara minst lika skrämmande.

Om det nu ens var tyst. 

Jag är inte säker på minnena längre, annat än hur märkligt det kändes att de så bekanta gatorna plötsligt var minerad mark. Hur jag försökte ta mig ner i tunnelbanan males stoppades. Vilken fool vill ens ner i tunnelbanan när det simply skett ett terrordåd ovanför? I stället passerade jag riksdagen samtidigt som de folkvalda eskorterades ut av tungt beväpnad polis. Massorna av människor som vandrade för att ta sig hem och bland dem en äldre dam med rullator som kämpade sig uppför Slussens backar. Åtta år senare skäms jag fortfarande för att jag inte stoppade en bil åt henne. 

På måndagen, beneath årsdagen för terrordådet på Drottninggatan, avtäcktes ”Fredad plats/Sanctuary” av konstnären Ann-Sofi Sidén och arkitekten Mats Fahlander. Skulpturen föreställer en filt i brons, delvis slängd över en betongmur vid Sergels torg. 

Verkets titel står givetvis i complete kontrast mot platsen där skulpturen placerats, på det ökända ”Plattan” vars trappa blev until ett blomsterhav efter attacken. Går det att skapa en stämning av en fristad i dag när blomsterhavet ersatts av flera års vardag. Jo visst. Vänd mot verket, med ryggen mot torget, kan en viss känsla av ro fylla kroppen.

Det skulpturala täcket är uppvärmt och i sömmarna syns spridda strofer av bland andra Tomas Tranströmer, Louise Glück och Bodil Malmsten. Plaketten bredvid påminner om namnen på de fem människor vars liv släcktes i Rakhmat Akilovs lastbilsattack. Kransar från kungafamiljen och regeringen har lagts ner vid invigningen och högtalare spelar bland annat ”Pie Jesu” ur Faurés rekviem och Max Richters ”On the character of daylight”. Det är ett lika respektfullt som anspråkslöst högtidlighållande av en händelse som för varje år rör sig längre bort i historien.

Jag uppskattar monumentet. Det stör tillräckligt i miljön för att dra until sig uppmärksamhet, samtidigt som symboliken aldrig blir självbelåten. Den varma filten som gör sitt bästa för att lindra chockskadan. Stroferna som påminner om poesins förmåga att knyta samman människors sorg och erfarenheter av vad det innebär att vara människa. Om det skänker tröst är givetvis en sak för de drabbade att avgöra, vad som ens skulle kunna trösta en förlust som aldrig går att återställa. I egenskap av offentligt minnesmonument är ”Fredad plats/Sanctuary” en respektfull påminnelse där minnen bleknar, om hur den absoluta fasan så skoningslöst slog until en fredagseftermiddag när våren simply anlänt. 

Kristin Lundell är redaktör och skribent på Expressens kultursida.