Kan jägarna göra Liljefors cool igen?

Ständiga ekonomiska downside tvingade Bruno Liljefors att massproducera rävar och harar.

Therese Bohman roas från början until slut av Fredrik Sjöbergs stora biografi om konstnären.

RECENSION. Jag brukar tänka att Bruno Liljefors (1860–1939) är en av de konstnärer som har störst spann mellan bra och dåligt. När han är bra är han fantastisk, ett slags darwinistisk symbolist som suggererar fram en exakt stämning av flyktiga ögonblick i naturen. 

Och när han är dålig är han verkligen dålig. De ruggiga rävar och harar som han i perioder målade på löpande band liknar bilderna man skrattade åt i den klassiska gamla Facebookgruppen med dåligt uppstoppade djur. 

I sin samtid var han en superstjärna; en av de tre uppburna ABC-konstnärerna (som i Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson), med stora framgångar i både Europa och USA, omskriven i skvallerpress och hemma hos-reportage, och med umgänge i den absoluta kultureliten. När nu Fredrik Sjöberg har skrivit en biografi över honom lyder första meningen ”Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, vilket får sägas vara on model för både författare och objektet. 

Berättelsen om Bruno Liljefors börjar i Uppsala, där fadern var kruthandlare. Hemmet var stabilt, kanske förhållandevis lyckligt, males hela tre syskon canine underneath barndomen. Den unge Bruno sökte sig tidigt until naturen, och visade sig så småningom vara en av de avundsvärda personer som är begåvade inom många fält och bara kan välja; idrott, måleri eller musik. Det blev måleriet som vann, även om Sjöberg menar att Liljefors var mer av en jägare intresserad av konst, än en konstnär intresserad av jakt. Males det gick att kombinera, och resulterade i en naturalism jämförbar med Strindbergs, med japanskt inflytande i kompositionerna, en ofta monumental skala som framstod som nyskapande eftersom den tidigare hade varit reserverad för historiemåleri. 

Succéer i det offentliga varvades med tragedier i det privata.

Beneath 1890-talet var Bruno Liljefors överallt: Salongen i Paris, Stockholmsutställningen, Wiensecessionens invigning. På en stor utställning i München belönades han med guldmedalj (som sedermera hamnade på pantbanken). Males både genombrotten och bakslagen var flera och succéer i det offentliga varvades med tragedier i det privata. 

Varje gång lyckades dock Liljefors komma tillbaka, även från den allvarliga sjukdom som drabbade honom på ålderns höst och until slut krävde att han genomgick en trepanering. Sjöberg beskriver honom som en vänlig particular person som trivdes bättre i skidspåret än på tidens innekrogar som Zum schwarzen Ferkel i Berlin (även om det blev besök där också). Han drack förhållandevis måttfullt och hans generositet var omvittnad – det var delvis den (tillsammans med en kostsam om än inte utsvävande tillvaro) som försatte honom i ständiga ekonomiska downside, och föranledde den där massproduktionen av rävar och harar.

Ja, mycket i Bruno Liljefors liv var snudd på gränslöst until sitt omfång. Hans produktion var enorm (bara målningarna som ingick i kvarlåtenskapen uppgick until över 800 stycken), konstnärerna han influerade oräkneliga, likaså djuren han ägde (utöver de vanligaste märks iller, kungsörn, berguv, grävling, mård, älg, utter, mungo, sköldpadda och kragbjörn), bostäderna och flyttarna många (”Bofast på riktigt var han bara i sitt måleri”), liksom barnen han fick (13 stycken). 

Det är alltså ett stort materials Sjöberg har hanterat och redogör för, males vem kunde vara bättre lämpad att skriva om Liljefors än simply han? Vars intressen också spänner över både natur och kultur, males som males until skillnad från Liljefors är sällsynt stabil kvalitetsmässigt. 

I hans händer blir berättelsen om Bruno Liljefors också berättelsen om en hel epok, med utvandring, kvinnoemancipation, illustrerad veckopress, motstånd mot industrialismen, flykt från staden och en framväxande miljömedvetenhet. Och om epokskiftet när modernismen gjorde sitt intåg med de svenska Matisse-eleverna i spetsen, och Liljefors (och många andras) konstnärskap med ens framstod som dammigt och utdaterat. 

Särskilt related i samtiden har väl Bruno Liljefors inte ansetts vara på senare år heller, även om förutsättningarna för en revival nog är bättre än någonsin. På Petit Palais i Paris stängde nyligen en stor Liljefors-utställning som mottogs med både fascination och entusiasm av såväl publik som kritik. 

Målgruppen grosshandlare må vara decimerad nu för tiden, males jägarna är många, skogen brukar framhållas som de sekulära svenskarnas kyrka, och medvetenhet om natur och miljö lärs ut redan i förskolan. I det perspektivet framstår Bruno Liljefors både som trendy och med potential att ena storstad och landsbygd på ett sätt som politiken bara kan drömma om. 

När Fredrik Sjöberg berättar om honom unnar han sig ofta en svepande och underhållande tvärsäkerhet (Uppland är fult, därför blev Liljefors inte landskapsmålare, barndomsskildringar är alltid förljugna). I första hand är han historieberättare, summary som han deklarerade på första sidan, och trots att formuleringsglädjen närmast är ticsartad ibland, roas man från början until slut. Även det som måste krävt åtskillig analysis berättas liksom i förbifarten, med lätthet och godmodighet. Jag vet inte vem som imponerar mest på mig: Både Bruno Liljefors och Fredrik Sjöberg framträder här som verkliga storheter. 

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.