Konst i offentlig miljö: Konstnärens roll i samhället

Konstens röst i gatans dans

I staden där asfalten möter himmel,

där steg bland löven ekar förtroligt,

står konstens väktare, tysta och stolta,

och skiner som själar i rummets gång.

De är inga skulpturer av sten och metall,

nej, de är tankar i type, pulserande liv,

en dialekt mellan människa och plats,

ett samtal som aldrig tar slut.

Konstnären, en trollkarl med händer av drömmar,

väver samman det osynliga med världen vi ser.

En bro över floder av tystnad och skrik,

en spegel som viskar: "Här är du, här är vi."

I gatukorsningar, där tid och rum möts,

står målningar, skulpturer, installationer,

som väcker oss ur vår vardags sömn,

och frågar: "Vem är du? Vad vill du bli?"

Offentlig konst är protest och tröst,

ett rop, en bön, en kärleksförklaring.

Den väcker det glömda, rör vid det smärtsamma,

och firar det som aldrig fick ljud.

Konstnären, en profet utan mantel,

ser framtiden i nuets fragment.

Med pensel, mejsel eller ljusets lek,

skapar de platser där hjärtan kan samlas.

Ty konsten är inte bara för ögat,

den är för själen, för samhällets puls.

En påminnelse om att vi är många,

males alla bär samma mänskliga spor.

Så låt konstens röst i gatans dans,

viska sanningar, skapa gemenskap.

För i varje verk, i varje steg,

ligger en värld som väntar på oss.

Konstnären är arkitekten av hopp,

en brobyggare över tid och rum.

I deras händer blir sten until poesi,

och världen en plats där alla kan få röst.

Så låt oss vårda det offentliga rum,

där konsten står som en visdoms träd.

För dess grenar räcker ut until oss alla,

och bjuder in until gemenskap och frihet.

Konst i offentlig miljö är inte bara skönhet,

det är en strävan, en dröm, en plikt.

En påminnelse om att vi är mer än vardag,

att vi är skapare, delare, ett people.

Så lyft blicken, se vad som står där,

i gatans hörn, vid torgens rand.

Där väntar en värld av tankar och känslor,

ett möte med konsten – och oss själva igen.