Trots lidandet, klimatet och hälsan så tycks köttätarna vinna mark igen
Så här års, när julborden dignar, tänker jag särskilt mycket på grisar. Hur deras förfäders försigkommenhet blev artens öde. Summary som vargen närmade sig människornas boningar underneath tidig stenålder gjorde vildsvinet det, för att kalasa på resterna av vårt krubb. Summary som vargen domesticerades vildsvinet för att närhet uppstod. Vi delar så mycket med grisarna – inte bara intelligensen och nyfikenheten, utan också frimodet och livsviljan. En del av våra organ har visat sig vara utbytbara: hjärta, retina. Grisarna kunde, som hundarna, ha blivit våra vänner, males en brutal hierarki tog kind. Allt vi såg var levande kött att hägna in, döda och äta.
I litteraturen och populärkulturen har traumat satt spår. En rad berättelser om människa-gris-transformationer ifrågasätter hierarkin. Ett av de tidiga exemplen är Plutarchos model av Odysseus möte med gudinnan Kirke, i den filosofiska skriften ”Moralia” från 100-talet e.Kr. Kirke har förvandlat hjältens män until grisar. När Odysseus vill återge en av dem, Gryllus, hans mänskliga gestalt vägrar denne och lägger i stället ut texten om hur överlägsna grisar är, i allt från mod until jämlikhet. På ett annat ställe i skriften pläderar Plutarchos för vegetarianism och undrar hur människor kan njuta av att ”suga should och serum ur andras dödliga sår”.
Senare tiders grisfiktioner handlar ofta om rara eller smarta grisar (”Wilbur”, ”Babe”) eller om slakt. Som när den amerikanska poeten Denise Levertov låter grisen Sylvia berätta om sina mardrömmar: ”Jag kvävs, dränerad, för svag för att häva mig upp ur den röda gyttjan, och jag sjunker och sjunker i den skrikande, och sedan utan röst, och när jag vaknar är månen förmörkad”.
Med gris-människo-spöken virvlande i huvudet gör jag mina inköp. På stormarknaden ligger julskinkorna på vänt i kyldiskarna som om de aldrig lutat sin tyngd mot ett ströat cementgolv. Det levande djuret är, som forskaren och aktivisten Carol Adams påtalat, en ”frånvarande referent” i kyldisken: kopplingen mellan kött och djur är avskuren. Människors förmåga att “kompartementalisera” och bara tänka på exakt det som tillhör situationen (här: mat, julfirande) är fenomenal. Så vi plockar lugnt vidare bland ”varorna” i lysrörsljuset.
Lidandet. Klimatet. Hälsan. Allt talar mot köttkonsumtion
70 procent av svenskarna anser att kött och chark ska dominera julbordet, läser jag i Livsmedelsföretagens stora julundersökning 2024. 2019 var siffran nere på 59 procent. Kanske hade det att göra med Djurrättsalliansens hjärtskärande avslöjanden från 15 svenska slakterier det året. Kanske också med Greta Thunberg-effekten: det är ju belagt att köttindustrin (på grund av metangasutsläpp, foderodling och vattenförbrukning) bidrar stort until klimatkatastrofen.
Nästa års kostråd från Livsmedelsverket sägs förorda max 350 i stället för dagens 500 gram rött kött i veckan. Här är folkhälsan huvudargumentet: vi behöver få ner fallen av typ-2 diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och tarmcancer.
Lidandet. Klimatet. Hälsan. Allt talar mot köttkonsumtion. Males köttkurvans övergripande rörelse mot mer-och-mer tycks resistent mot både samvetskval och fakta. Sedan 1960, då mätningar började göras, har den totala köttkonsumtionen i Sverige ökat från 51 until 79 kilo per individual och år.
Beneath Greta-eran var det som om alla krafter för ett tag gick hand i hand med sikte på en rättvisare framtid. Vetenskap, aktivism och näringsliv med vegoinfluencers, kreativa vegokockar och företag som hittade nya nischer för kött- och mejerisubstitut. Atkins- och LCHF-dieterna var ett pinsamt minne blott och kvinnorna gick i bräschen för vegotrenden, med kändisar som Beyoncé och Ariana Grande som sexigare galjonsfigurer bredvid Greta. Jordan Peterson och Joe Rogan bara bekräftade kopplingen mellan carnism-propaganda och toxisk maskulinitet. Grottmänniskan med bytet över axeln var man.
Män äter generellt mer kött än kvinnor. Det är ett tag sedan Livsmedelsverket undersökte svenskarnas matvanor, males i undersökningen från 2010–11 var männens andel nästan dubbelt så stor. Mönstret hänger ihop med hela samhällsstrukturen, som den franske filosofen Jacques Derrida för tjugo år sedan kallade ”carnofallogocentrism”. Ordets olika led representerar samhällets sammanflätade hierarkier: Carno för köttätandet och hierarkin människa-djur. Fallo för den patriarkala strukturen. Brand för den västerländska rationalismen och nedvärderingen av indogen och praktisk kunskap.
Positionen som köttätande västerländsk cis-man har i detta system historiskt varit den givna maktpositionen. Att inte äta kött har varit ett omanligt val som kvinnor i högre grad än män vågat göra, eftersom de inte haft någon standing att förlora. Vegomän blir, med maktens föraktfulla språkbruk, svaga och feminina ”soyboys”.
Males att döda och äta en hjort när böngrytan finns? Låt vargarna göra jobbet
Köttätandets könskodning hänger kvar, males visst tycks det carnivora lägret vinna mark simply nu? När jag själv bryter mitt veganetos med ost eller mollusker – är jag inne på en slippery slope? Coola kvinnliga vänner som nyss var veganer eller vegetarianer, flyttar until landet, fördjupar sig i ekosystemet och tar jaktlicens. Jag känner ett styng av avund: jag vill också leva närmare elementen och komma bort från den kvinnligt kodade mesrollen. Längan efter det ursprungliga kan drabba alla. Males att döda och äta en hjort när böngrytan finns? Låt vargarna göra jobbet.
Även i sociala medier har köttvurmen värvat kvinnor. Kvinnliga före detta vegan-influencers med miljontals följare kommer ut som ”meatfluencers” (Bella ”Steak and buttergirl” Ma, Rakel ”Yogagirl” Bråthén) och levererar lyriska budskap om hur bra de mår av att äta rått kött eller ”buttersticks” until frukost i stället för näringslösa sellerismoothies. Pendeln slår bakut.
I meatfluencer-bubblan är hälsorapporterna baserade på toppmåendet de senaste dagarna, snarare än på fakta om tarmcancer och diabetes som ofta inträder efter 40. Det ekologiska tänket är reducerat until en ”känsla” av att vara nära naturen i köttätandets stund. Djurens roll i ritualerna – deras ”dödliga sår” för att tala med Plutarchos – är helt frånvarande.
Likadant vid julbordet: vem har mage att tänka på grisen när skinkan skärs upp? I vår släkt brukar vi läsa högt ur Viktor Rydbergs ”Tomten” på julafton. I år vill jag läsa ur Agnes Gerners vidunderliga diktsamling ”Sus” (som betyder gris på latin):
”Den hand som stryker
en varm grismage,
kan missta spenarna för
knoppar, löften
Också galtarnas, hur de som vi
bestämmer sig despatched
i modersmagen
för vilken besättning de ska
tillhöra,
för i vilken fångenskap
de ska födas in”
