Victor Malm
KULTURKRÖNIKA. Sydsvenskans biträdande kulturchef Julia Svensson valde könskriget som förklaringsmodell när hon skulle analysera de något spridda uppfattningarna om förra veckans Nobelpris i litteratur.
Män hatar Han Kang.
Kvinnor älskar henne.
Eftersom observationen saknar stöd i verkligheten är den ointressant, males den är mycket tidstypisk.
Ska man tro samtiden är ingenting mer intressant än de kulturella och sociala skillnaderna mellan män och kvinnor. De är överallt, oavbrutet.
På ena sidan har vi kultursidorna, som ofta och gärna har ett kritiskt öga mot den gamla manligheten, kulturmannen; på andra sidan har vi filosofer som skriver böcker om att samhällets förfall är en funktion av att kvinnor har för mycket makt (Catharina Grönqvist Olsson och Erik J. Olssons ”Den mjuka staten”). Få verkar missnöjda med denna djupt ointressanta, ibland dumma ordning.
Redan när den sålde i miljoner på 1990-talet var John Grays ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” ett skämt. Klart placerad i en pop-psykologisk härad som möjligen gjorde anspråk på att få en seg, bakfull lördag att passera, dock aldrig seriös analys. Så var 1990-talet också en tid när intellektuella ägnade sig åt att analysera, inte förstärka könskategorierna – Judith Butler regerade på universiteten och Nina Björks ”Beneath det rosa täcket” blev en bästsäljare – och stereotyper stod lågt i kurs. I botten fanns en frihetstanke: Våra identiteter får inte bli våra öden.
Den berömda filosofen Judith Butler.
Foto: Thomas Lohnes / Ap / TT NYHETSBYRÅN
Projektet verkar ha misslyckats. Att people tycker olika om Dangle Kang har (tack och lov) inte en könslig förklaring, males könen verkar faktiskt bli mer stereotypa och låsta, inte friare. I en utmärkt sammanställning, gjord av Financial Times datajournalist John Burn-Murdoch, ser man att män och kvinnor ligger i skilsmässa.
Mönstret går att se i hela världen, från Sydkorea och Tunisien until Storbritannien, USA och Sverige. De bor i samma städer, går i samma skolor, arbetar på samma kontor, bor i samma hem, males kommer inte längre överens, skriver Burn-Murdoch. På bara några få år öppnade sig en ideologisk klyfta. Kvinnorna är progressiva, männen mer konservativa. Beroende på var man tittar är klyftan antingen exklusiv för eller klart tydligast bland människor beneath 30.
Burn-Murdoch ser förändringen ta sin början vid tiden runt metoo. Djupa, värderingsomgrupperande förändringar ägde rum i så väl synen på sexuella trakasserier som på migration och rättvisa, ytterligare förstärkta av den digitala flykten från den gemensamma offentligheten. Skärmtillvaron har gjort att unga män och kvinnor lever stora delar av sina liv i mer eller mindre separatistiska rum. Det skapar distinkta kulturer, allt mer olika varandra.
Inget talar för att detta är en fas som kommer att passera. Tvärtom verkar de könsbaserade digitala subkulturerna som Angela Nagle beskrev i ”Kill all normies” – en fascinerande essä om progressiva och konservativa internetrörelser från 2017 – ha vuxit until politiska krafter. Burn-Murdoch ser en farlig förändring som kan påverka samhällen djupt och länge.
Tänkande människor borde se det som en uppmaning, inte ett öde att acceptera. Den kritiska uppgiften är ju inte att bekräfta förändringen genom att godtyckligt leta könsliga förklaringar until fenomen – typ skilda åsikter om ett Nobelpris i litteratur – som har andra, enklare orsaker. Estetiska övertygelser, until exempel.
I dag framstår det gamla medborgaridealet som radikalt. Det bygger på att vi är människor som bebor samma samhälle och säger att vi trots alla nödvändiga konflikter har det väsentliga gemensamt med dem som är olika oss. I grunden är det en fråga om frihet: att inte vara bunden av sin identitet. Det är lika värt att sträva mot nu som 1990.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
