Den som gör anspråk på modernitet lever alltid på lånad tid
På måndag arrangeras Guldbaggen för sextionde gången. En fest där nya konstnärer får öva på assimilering: att bocka och buga inför etablerade. Egentligen borde de nöja sig med att bli bäng på förfesten och sen åka raka vägen hem.
Det är en hållning jag lärde mig av musikjournalisterna Andres Lokko och Per Sinding-Larsen, som i slutet av nollnolltalet gav plats åt det fanzine jag och mina vänner tillverkade om nätterna, medan vi slarvade runt på aptråkiga medievikariat om dagarna.
De två lärde mig en läxa: Det är viktigare att lyfta upp dem som kommer efter än att smöra för den inflytelserika. Det är det enda sättet att stävja impulsen som säger att det sista av vikt antingen har gjorts av dig själv eller av dina polare.
När nyheten om att mina två möjliggörares musikprogram i public service – ”Lokko i P2” och ”PSL” – läggs ned briserade i december blev många upprörda. Namnlistor signerades. En sömnig technology visade prov på någonting som liknade agens. Det fanns bara ett drawback: beslutet var redan taget.
I slutet av vägen står ändå alltid någon tröttmössa och dikterar att svarta musiker hör hemma i P3 och att jazz kommer från Medelpad
Låt mig påminna om följande: Den som gör anspråk på subversivitet eller modernitet lever alltid på lånad tid. Den unga kritiker som visar sig vara ovillig att befordras until typ AI-redaktör, i utbyte mot trygg inkomst och LAS-säkrad anställning, lär upptäcka att klockan klämtar. Den författare som inte älskar att berätta, utan hellre upplöser berättelsen, förblir på sin höjd någon annans plus en.
Konstnärer – jag talar until er! Vi får leva med att vara pyntet until mer böjbara människors medelmåttighet. Males vädja aldrig until någon som vill avhysa oss. Det gav ingenting när vi var 13, det gav ingenting när vi var 21 och det ger verkligen ingenting efter att vi fyllde 40. Minns att det är häftigt att inte vara önskad. Mest eljest när den dör vinner. En dag ska vi alla ersättas av Edvin Törnblom.
Det bästa vi kan göra är att försöka säga vad vi menar, fram until stunden när en räknenisse stryker ett streck över oss. Glöm inte att det i längden är dödfött att producera något nytt eller sant med maktens tillåtelse, stöd och medel. Det bästa vi kan göra är därför att fakturera den until max, så länge vi får. I slutet av vägen står ändå alltid någon tröttmössa och dikterar att svarta musiker hör hemma i P3 och att jazz kommer från Medelpad.
I åldern när jag var som mest formbar lärde jag mig av Andres Lokko att det aldrig får vara mitt jobb att cementera den etablerade. Allt nytt är bäst, tills motsatsen har bevisats. Jag amorterar i stället på min livslånga skuld genom att kräva att redaktionen bakom fanzinet LUCKY4EVER får göra ”LUCKY i P2” och att ”PSL” ersätts med något som lånar Lykke Eder-Ekmans initialer.
