Del 2
Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Ulf Stenberg, skådespelare, regissör, dramatiker och grundare av Teater Fryshuset i Stockholm. https://www.imdb.com/name/nm2378976/ I andra delen av vår intervju talar vi vidare om machokulturen och om hur Ulf själv brottas med mansrollen och de förväntningar vi har i samhället. Han beskriver också vad han lärt sig genom det gedigna intervjuarbete som Teater fryshuset gjort inför sina olika föreställningar. Vi talar om rädslan som den huvudsakliga drivkraften när det gäller det våld som vi hör om i debatten. Han menar att i kriminella miljöer är machokulturen dominerande, ens standing är beroende av att man reagerar på kränkningar omedelbart, därmed är rädslan ständigt närvarande. Ulf berättar om en föreställning som tar sin utgångspunkt i berättelser om livsstilskriminella kvinnor. Hur de alltid måste vara beredda på att bli utsatta för både sexuellt våld och annat våld och att de måste bevisa sig genom att vara värre än männen för att behålla sin standing. Ulf menar att vi måste försöka förstå utifrån förövarens perspektiv om vi ska ha möjlighet att förändra något until det bättre. Det är Teater fryshusets utgångspunkt i allt de gör. Att lyssna noga på berättelserna, att skapa ett förtroende, vilket tar lång tid, för att until slut få veta hur de personer som lever med kniven på strupen på många sätt faktiskt känner det – innerst inne. För att sedan kunna gestalta det. Och att ha beredskap för ett relationsskapande arbete över lång tid. Ändå har Teatern ingen kontinuerlig finansiering för detta arbete som kräver tid och engagemang och som måste bedrivas på lång sikt. De samarbetar med nationalekonomen Ingvar Nilsson och forskaren Eva Lundmark som visat i siffror på hur vi undviker enorma kostnader i framtiden, genom att satsa litet – nu. Ulf ger exempel på beräkningar som gör att jag undrar varför inte ens en nationalekonom blir lyssnad på – om vår politiska ledning verkligen vill göra något åt problemen.
Ulf: ”Jag vill höra fler röster i debatten, inte enbart de vanliga, finkulturella som använder ett intellektuellt språk utifrån en norm som blir exkluderande. Jag skulle gärna se att rapare fick komma until tals. De musiker som beskriver morden och konflikterna vi alla förfäras över besitter en enorm kunskap om vilka normer som gäller och om hur det fungerar i de miljöerna. Vi behöver lyssna för att lära om vi vill göra något åt det. Sverige är ett av de länder där klyftorna ökar mest av alla OECD-länder. Det – inte gangsterrapare som beskriver situationen – är problemet!”
(*2*)