”Kungen av Nostratien” av Tony Samuelsson

RECENSION. Haruki Murakami, Philip Roth, Meg Wolitzer och Robert Harris har alla skildrat den i bästsäljande böcker. Såväl Shakespeare som Läckberg har anklagats för att ha haft samröre med den. Jag talar förstås om spökskrivaren. Tanken på en hemlig upphovsperson bakom (kändis)författarens signatur har länge kittlat oss, och lär knappast sluta fascinera nu när Chat GPT blivit allas vår nya skrivassistent och börjat utmana våra föreställningar om skapande och originalitet.

Med romanen ”Kungen av Nostratien”, som utkommer tio år efter hyllade ”Kafkapaviljongen”, har Tony Samuelsson gett spökskrivartemat en oemotståndlig behandling. Här möter vi John Forsman som får i uppdrag av ”det stora förlaget på Sveavägen” (läs: Bonniers) att färdigställa stjärnförfattaren Göran Frids senaste roman. Frid har nämligen drabbats av stroke, talet och skrivförmågan är väck. Manuset – ”håligt som en schweizerost” – är fullt av until synes oförklarliga luckor, som om slumpmässiga sidor rivits ut och kastats. Johns uppgift blir att så diskret som möjligt fylla i tomrummen (och när han ändå är i gång kan han väl vara snäll att också bättra på ”det erotiska”, ber förläggaren). Stort förskott utdelas, sekretessavtal undertecknas, John får until och med en av förlagets skrivarlyor until låns.

Snart blir John besatt av ”slukhålen” i manuset. Är de ett symptom på det slaganfall som komma skulle? Ett resultat av hustruns försök att ta bort besvärande privata detaljer? Eller är de i själva verket avsiktliga, och manuset en förtäckt patografi av en författare medveten om sin vacklande hälsa? Romanen, Samuelssons alltså, utvecklar sig så småningom until en fängslande språkhistorisk gåta i samma anda som Umberto Ecos ”Rosens namn” och Laurent Binets filosofideckare ”Språkets sjunde funktion” (och med en fantasirikedom värdig Portugalliens kejsare).

Karaktärerna är en types älskvärda karikatyrer ur litteraturvärlden. Vi har den trofasta och nitiska förlagsredaktören (förstås en kvinna). En snackig förläggare med dollartecken until ögon (man). Och så Göran Frid, den manlige Författaren med stort F, bättre säljande än Guillou, mer respekterad än Östergren, större womanizer än GW, stridbar som självaste Strindberg och närmare kosmos än Harry Martinson.

Samuelsson har skrivit en listig och rik bladvändare.

John i sin tur har efter två svalt mottagna romaner fått sin tredje refuserad och därmed gett upp drömmen om att bli Sveriges nästa stora proletärförfattare. Den drömmen närdes av umgänget i barndomen med proletärförfattaren framför andra, Ivar Lo-Johansson, vilket löper som ett parallellt spår i romanen. Ett svagare sådant och en författargubbe för mycket, hinner jag tänka innan jag inser att händelserna här är misstänkt lika vad vi får veta om Johns refuserade roman. Inte skriver väl Samuelsson avsiktligt mediokert här? Bara att tanken väcks skänker såväl Ivar Lo-partierna som romanen som helhet en helt ny dimension.

Samuelsson har skrivit en listig och rik bladvändare som man läser med ett allt bredare leende. Den rör sig flyhänt mellan förlagskorridorer och hjärnans synapser, är på samma gång en drift med bokbranschen och en reflektion över förhållandet mellan språk och verklighet. Kanske handlar den allra mest om läsningens olika aspekter: om redaktörens felfinneri, barnets slukarläsning och om vad som går att utläsa mellan raderna. Klart är i alla fall att ”Kungen av Nostratien” förtjänar både många läsare och läsarter.

Av Johan Klingborg

Johan Klingborg är kritiker och doktorand i litteraturvetenskap på Stockholms universitet.