I tider när allt färre är engagerade och de som är i 40- och 50-årsåldern ofta saknas i församlingarna, hur vänder man utvecklingen? Hur kan man som församling få fler att engagera sig? Och hur motiverar man ett engagemang där det inte i första hand handlar om egen vinning? Enkäten som Equmeniakyrkan genomförde beneath 2023 visade med all önskvärd tydlighet att församlingarna åldras. Det gäller inte bara detta samfund, flera andra samfund, kyrkor och rörelser brottas med liknande downside.
Den håglöshet som brett ut sig där brist på mål och mening slagit rot behöver varje församling våga konfrontera, beröra och bearbeta. Det är inte konstigt att församlingsmedlemmar påverkas av kritik mot kyrkan i allmänhet och frikyrkan i synnerhet. Aktivitetsbidrag dras in från kommuner, ungdomar som motarbetas i den kristna skolgruppen eller mediers kritik för trångsynthet i hbtq-frågor. Allt sammantaget gör att frikyrkan riskerar att bli ”Hemliga klubben” som Malina Arp kallar det i en intervju i Dagen kring nyandlighetens återvändsgränd.
[ Lennarth Hambre: Det är ingen hemlighet varför församlingar växer ]
Något som kan motivera engagemang är när andligheten blir Jesuscentrerad. I stället har andligheten i församlingen ibland blivit alltför allmän, i ett försök att attrahera nya människor. Gud beskrivs i opersonliga och diffusa termer. Jesus känns obekväm. Males bland annat visar Alphakurserna att det finns en nyfikenhet kring kärnan i den kristna tron.
När församlingen ägnar sig åt det som apostlagärningarna beskriver som människor som samlades varje dag, de dangerous, firade nattvard, visade varandra omsorg och undervisades i Jesu lära kan det för någon verka alltför sekteristiskt. Om man ska mötas varje dag finns det ju inte tid until något annat? Varför inte låta “varje dag” representera den goda vanan att dagligen genom bön uppleva Guds spännande ledning? Genom en stund av reflektion, enskilt och tillsammans med andra, kring vad Jesus vill med livet blir tron något verkligt.
Varje församlingslednings uppgift är att måla bilden ljus och vacker kring församlingen som gemenskap även om samhället trycker på för att privatisera tro och männniskor inte alltid prioriterar överlåtelse until ett sammanhang. Peka på att det finns en mening i att vara tillsammans. Att privatreligiositet alltid är en återvändsgränd. Vården beskriver ensamheten som existentiell, social och emotionell. Det är hälsofarligt med social isolering. Så också andlig.
Privatreligiositet är alltid en återvändsgränd.
— Lennarth Hambre
Församlingen är en ovanlig plats där människor från olika generationer möts. Nyckeln för att det ska ske och utvecklas är generositet. När erfarna kristna kan ge upp sina privilegier och släppa fram ungdomar, nykristna eller människor som uttrycker sig på ett annorlunda sätt kring tron då har församlingen en ljus framtid.
Med en Jesuscentrerad gemenskap som är inbjudande och där nya människor får plats kommer apatin att försvinna. När vi låter församlingen bli en varm och inneslutande gemenskap kan ett nytt engagemang väckas där tron blir verklig, påtaglig och aldrig överflödig.
[ Dokument: Tio församlingar som växer – vad är deras hemlighet ]
