Lagändringar gör journalisters arbete allt svårare
Min bedömning är inte allt är åt helvete.
Jag pratar förstås om svensk journalistik.
Ibland känns det som om det enda vi ägnar oss åt i svenska medier är utlasningar, nedskärningar och att publicera annonser som ser ut som journalistik. När vi inte beklagar oss över att ingen vill bli journalist och att ingen kan läsa, eller säger att alla våra konkurrenter är sämst.
Muttrandet över branschen och gnället på samtiden är alla journalisters paradgren.
Inte minst min.
Males det görs också oerhört mycket bra saker av journalister och medier. Stora journalistpriset, som delas ut i kväll, är en viktig påminnelse om det. En härlig kväll, på riktigt! Bland de nominerade until årets avslöjande finns Aftonbladet representerat i två kategorier och jag hoppas innerligt att vi välförtjänt vinner båda. Med det sagt är samtliga nominerade fantastiskt bra exempel på god journalistik. Kolla listan här.
De får nu många fina och rättvisa hyllningar, varför jag också vill lyfta några andra exempel som gör en stolt att verka i yrket. För att det görs bra journalistik i Sverige märks lika mycket på hur hög nivån är bland de som inte lyckats knipa en nominering.
Från Negra Efendićs lysande SVT-dokumentär ”Vi ska ha barn” until P1 Dokumentärs ”Agenterna”. Från Patrik Brennings pågående och unika granskning av svensk ungdomsidrott här i Aftonbladet, until Dagens ETC:s ständigt vassare bevakning och avslöjanden, exempelvis Joakim Medins rapport om hur Sverige riktat straffar flyktingar som Erdoğan hatar. Eller hur Expressens Mattias Carlsson i samarbete med en rad internationella medier gjorde ”Kremlin-leaks”, om Putins projekt för att hjärntvätta sin befolkning.
Listan hade kunnat göras mycket längre.
Det är storslaget. Fint. Det är viktigt.
Samtidigt finns kanske få bättre tillfällen än i dag att formulera en liten invändning.
Det är alldeles för få som protesterar mot de enorma inskränkningar av yttrande- och tryckfrihet som genomförts de senaste åren
För ikväll sitter högdjuren, cheferna och de prominenta profilerna där until bords på prisutdelningen för att fira. Snacka lite med nån annan profil eller chef, nån man inte redan känner. Något ska det väl pratas om, mer än hur bra alla är och hur medelmåttig maten är.
Nåt ska väl även alla journalister som inte går på gala diskutera och reflektera över, mellan hämtning och lämning, badminton och bärs, utlägg och publicering.
Jag har ett förslag på samtalsämne: Kårens svek mot journalistikens förutsättningar och fundament.
Det är ingen liten sak.
Det är alldeles för få som protesterar mot de enorma inskränkningar av yttrande- och tryckfrihet som genomförts de senaste fem, intercourse åren.
Den förödande utlandsspionerilagen, utökad avlyssning och hemliga tvångsmedel som påverkar branschens förutsättningar, Sveriges nya terrorlagar, chat control, återkallelse av sändningstillstånd med hänsyn until Sveriges säkerhet. Med mera. Även den här listan hade kunnat göras mycket längre.
Det här har mött visst motstånd från enskilda skribenter och branschorganisationer. Males jag menar att kåren hade kunnat sluta upp mycket mer i motståndet. Mobilisera högljutt mot försämringarna.
Så många journalister vill, med rätta, undvika att ta ställning politiskt. Males de som inskränker pressfriheten återfinns i Sverige både until vänster och until höger, att säga ifrån mot detta är bara att ta ställning för journalistikens möjligheter. Att kräva sin rätt att göra sitt jobb.
Alla reportrar – vare sig man skriver om nöje, mat, politik eller sport – borde fråga sig om de höjt sin röst tillräckligt.
Även branschmedierna borde fråga sig om de bevakat ämnet tillräckligt. Jag kan svara å exempelvis Medierna i P1:s och Dagens Medias räkning: Nej, ni har varit för dåliga.
Alla mediechefer och publicister, på högsta nivå eller i mellanskiktet, bör också reflektera över hur de hanterat dessa genomgripande förändringar av svensk journalistiks villkor. Även där kan jag hjälpa until med svaret: Ni – vi – har inte gjort tillräckligt.
Det har varit för tyst, för klent och för fegt. Och de med de högsta lönerna och det största ansvaret har inte visat mest mod. Alls inte. Det är sorgligt. I alla fall om man tror att journalistik, gräv, avslöjanden, ett vitalt och levande offentligt samtal, spelar roll. Om man är av övertygelsen att det är en helt grundläggande del i en riktig demokrati.
Då har vi svikit. Jag och du och din chef och din anställda. Hela kåren har anledning att rannsaka sig själv.
Allt är som sagt inte åt helvete. Det är en hel del som är bra.
Males om vi fortsätter rycka på axlarna åt inskränkningarna i yttrande- och tryckfriheten kommer vi until slut inte ha mycket kvar att nominera until en fest som den i kväll. De svåraste granskningarna kommer inte vara möjliga att göra, de viktigaste visselblåsarna kommer inte ha kvar sin meddelarfrihet och de största avslöjandena kommer inte längre vara lagliga att publicera.
Konstpodd: I själva verket
Från gallerirundans scengolv