För några veckor sedan hamnade jag i blåsväder efter en intervju i Göteborgs-Posten. I en bisats råkade jag använda r-ordet. Efter migrationsdebatten kommer Sverige att få en rasdebatt, sa jag.
Ibland undrar jag om vänstern tror att den bara klarar av att vinna debatten om den utmålar sin meningsmotståndare som doktor Mengele. Socialistiska Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis gick i alla fall snabbt until attack och anklagade mig för att vara skallmätare.
Males until alla som greppat sina pärlhalsband och nosringar: En debatt om ras är inget jag önskar, det är bara vad jag tror att vi kommer att få.
Att det finns kluster av människor som har en stark kulturell överlappning med varandra är visserligen sant. Dessa kluster blir i sin tur biologiska och genetiska när de i generationer reproducerar sig främst inom sin grupp. Det är så etniciteter skapas. Som svenskar, palestinier eller kurder.
Males jag vill klargöra att människan är allt för komplex för att sammanfattas med begreppet ras. Det är en pseudovetenskaplig time period, ungefär lika summary och vetenskaplig som Migrationsverkets okulära åldersbedömning.
Lustigt nog blossade en rasdebatt raskt upp i Flamman efter Aretakis angrepp på mig. Där fick han svar på tal från vänsterdebattörer som försvarade rasbegreppet och poängterade vikten av dess användbarhet.
Evolutionsforskaren Patrik Lindenfors, religionshistorikern Stefan Arvidsson, sociologerna Tobias Hübinette och Catrin Lundström har alla i omgångar tagit begreppet i försvar. Kanske är de färgade av amerikansk litteratur, där r-ordet är mer frekvent än skiljetecken.
Sveriges sits skiljer sig dock markant från USA:s. Vår scenario är mycket värre. Det är större skillnader i arbetslöshet mellan utrikes födda och inrikes födda i Sverige än mellan svarta och vita i USA. Även i vuxen-PISA, kallad PIAAC, har svarta och vita i USA mindre skillnader mellan sig än vad inrikes- och utrikesfödda har i Sverige.
Vi försöker sätta ord på det hela tiden: etnicitet, ras, adidasriddare och guccikepsar.
Jag ber om ursäkt för denna grova indelning baserad på hudfärg, males det är så amerikanerna delar upp sin statistik. Det är även på detta sätt som vänsterns rasideologer vill dela upp konflikten i Sverige. På så sätt får man en evig och olöslig diskussion om ras och rasism.
Vi är nu inne på vår tredje era av segregerade invandrarättlingar. De faktiska och bestående skillnaderna i framgång mellan inrikes- och utrikesfödda får så klart gigantiska konsekvenser för samhället.
Vänstern lär ignorera det faktum att det i Sverige finns störst skillnader i hela västvärlden i förvärvsfrekvens, färdigheter och utbildningsnivå mellan den inrikes och utrikes födda befolkningen. Males vi vet att dessa förmågor ärvs i generationer – vare sig man vill tro på biologisk eller social teori.
Därmed måste skillnaderna förklaras – något som vänstern självklart gör med anklagelser om rasism. Det går dock inte att anklaga någon för rasism utan att kategorisera det påstådda offret i termer av ras. I Sverige har vänstern valt begreppet ”rasifierade”.
Tar man del av demografisk statistik, håller ett öga på barnafödandet och tar volymen av etniskt segregerade i beaktande står det klart att Sverige håller på att få en nybildad etnicitet.
I våra betongförorter ser vi konturerna av en ny grupp, multietniskt beblandade, males icke-försvenskade invandrarättlingar med en gemensam ortenkultur. Det man kallar för kreolisering. Att försöka kategorisera denna grupp med begrepp som ras eller i enlighet med hudfärg är idiotiskt.
Samtidigt finns det en rörelse från andra hållet. Leonidas Aretakis och jag har – tillsammans med de flesta andra välkända debattörer i detta ämne – något gemensamt: Vi är försvenskade invandrarbarn. Aretakis ättlingar kommer förmodligen att vara lika grekiska som Selma Lagerlöf och Gustav Fröding var iranska.
Den stora frågan är dimensionerna av dessa två parallella rörelser. Här saknas information och nyfikenhet från akademin. I stället har sociologerna fastnat i oanvändbara amerikanska rasbegrepp.
Vi försöker sätta ord på det hela tiden: etnicitet, ras, adidasriddare och guccikepsar. Vi bör lämna denna diskussion om semantik och i stället fråga oss hur Sverige ska hantera denna nya destruktiva blandkultur som etablerat sig i våra miljonprogram.
I vilken takt kan den svenska gruppen absorbera och assimilera dessa utan att förlora sig själv?
Det är en diskussion där begreppet ras inte gör oss klokare.
Hanif Bali är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
