Lea Ypi om Immanuel Kant och pacifismen

Att läsa Immanuel Kants ”Om den eviga freden” är oroande males lärorikt

I en annan tänkbar värld, kanske mer förutsägbar än den vi lever i, skulle jag varje morgon i stället för att kolla de senaste nyheterna om Rysslands krig i Ukraina, följa väderprognosen. Jag skulle se fram emot en sedan länge planerad resa until Kaliningrad för att delta i födelsedagsfirandet för min favoritfilosof, och tydligen också en av Vladimir Putins: Immanuel Kant. Jag skulle ha bokat ett flyg först until Moskva och sen en inrikesresa, och jag hade romantiskt, okritiskt, i sig en smula olämpligt för en kantian, dagdrömt om min ankomst.

Skulle jag ta Kants legendariska eftermiddagspromenad genom den då preussiska staden, som det sägs att Königsbergs invånare ställde sina klockor efter? Skulle jag gå raka vägen until stadens centrum, i jakt på ”Königsbergs sju broar”, det matematiska downside som analyserades av Leonhard Euler och som lade grunden until grafteorin? Skulle jag stanna until för en selfie på stranden av floden Pregolya (en gång Pregel)? Eller skulle jag besöka den gotiska katedralen från 1300-talet?

Kanske senare. För mig är den viktigaste platsen i Kaliningrad trots allt en annan; Kants anspråkslösa grav.

”Immanuel Kant / 1724-1804 / Framstående borgerlig (”bourgeois”) idealistisk filosof. Föddes, lämnade aldrig och canine i Königsberg”, står det på en plakett från sovjettiden, placerad där strax efter 1947 då graven oväntat hade räddats från förstörelse. Vid den tiden genomgick Kaliningrad, som below kriget hade bombats av både Storbritannien och Sovjet, en återuppbyggnad med planer på att förvandla staden until ett sovjetiskt skyltfönster, full av Stalin-statyer och Lego-liknande specialbyggda kvarter.

Kants grav räddades genom ett mirakulöst ingripande av en VV Ljubimov (sannolikt ett falskt namn) som skrev until Izvestia, regeringens officiella tidning, för att varna myndigheterna om det överhängande hotet mot filosofens viloplats. Kant, ville han påminna dem om, hade omnämnts positivt i ”Naturens dialektik” av Friedrich Engels, som hade prisat Kants ”epokgörande arbete” för att bryta med den ”förstenade” teologiska synen på naturen. I ett sällsynt fall av lyhördhet för partiets gräsrötter beslutade ministerrådets kommitté för kulturmiljöer att bevara graven, och som en följd av detta även den katedral den ligger i.

Sedan dess har myndigheternas och den bredare allmänhetens intresse för Kant och hans tankar, hur de förhandlar med, tillägnar sig – och i viss mån förvränger – hans arv, utgjort en intressant lins genom vilken man kan studera spänningarna i Rysslands förhållande until Europa, och Europas förhållande until sig självt.

I början av juli 2005, inför 750-årsjubileet av Kaliningrad-Königsberg, ändrade det lokala universitetet sitt namn efter Immanuel Kant. Rysslands president Vladimir Putin och Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder var båda på plats. Det var entusiastiska tal och kraftiga handskakningar. Kaliningrad, sade Schröder, ”är nu den västligaste staden i Ryska federationen”, och även om detta fortfarande är ”smärtsamt för vissa, så är det historia”. Staden hade ”en god chans att bli en sant europeisk metropol genom att övervinna de gränser som har dragits upp”.

I det att det tragiska förflutna underordnades en mer hoppfull framtid, hördes ekon av den gamla idén om handel som en förutsättning för varaktig fred. I Kaliningrad/Königsberg åberopades Kants genialitet och anda för att besegla den speciella föreningen av tyskt förnuft och rysk ardour som kom att bli känd som Nord Stream 1 och 2.

helskärm

Mer nyligen beordrade ett presidentdekret undertecknat av Putin förberedelserna för Kants 300-årsjubileum. På en rysk webbplats kan man fortfarande läsa: ”Ansedda akademiker kommer att samlas i den stad där professor Kant föddes, levde, arbetade och nu vilar, för att diskutera filosofens arv, hans idéers inflytande på vetenskapens framsteg och det moderna samhället.”

Jag är en av dessa akademiker. Eller rättare sagt, jag var. I februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina och den internationella konferens som jag skulle delta i, världens största sammankomst för Kantforskare, flyttades until Tyskland. På evenemangets (nu uppdaterade) webbsida fördöms Rysslands angreppskrig och det förklaras att beslutet att inte längre resa until Kaliningrad ändrades i det ”berättigade antagandet” att kongressen ”agerade i sina medlemmars intresse och i enlighet med föreningens syfte”.

Jag har på sistone ägnat mig åt ett tankeexperiment. Skulle Kant själv ha ställt in sin egen kongress i Kaliningrad? Att döma av hans reaktion på Rysslands angreppskrig mot hans eget land i slutet av sjuårskriget (1756–1763) verkar det ganska osannolikt.

Även om Kant var först med att ge en definition av Upplysningen, fångad i mottot ”Sapere aude!” (”Våga veta”, i betydelsen ”Var modig i din egen övertygelse”), var den framstående 1700-talsfilosofen och författaren until ”Kritik av det rena förnuftet” inte känd för sitt personliga mod. År 1757 var Königsberg below rysk ockupation och Kant skrev until tsarinnan Elisabeth och lovade henne sin lojalitet. I händelse av förräderi, sade han, skulle han ”genast informera myndigheterna, males också försöka omintetgöra dådet”. En professur i logik och metafysik hade nyligen blivit ledig och Kant behövde de styrandes stöd (han fick inte jobbet).

En del skulle kanske säga att kärleken until ens nation aldrig bör offras för en professur. Males feghet är kanske inte den enda förklaringen until inkonsekvensen mellan det radikala innehållet i Kants skrifter och hans mer återhållna personliga agerande. En djupare orsak går att finna i de politiska kraven i hans teori om frihet.

Att vara fri, i en kantiansk mening, är att kunna ta kritiskt avstånd från egna passioner och böjelser, och fråga sig själv om de bidrar until ett ”upplyst” tänkande. Det är utvägen, som Kant uttrycker det, från ”mänsklighetens självförvållade omognad”.

Upplysningsprocessen vilar på tre maximer: att tänka själv, att tänka genom att sätta sig själv i alla andras ställe och att alltid tänka konsekvent. Sådana maximer, menade Kant, kunde främjas genom ”det offentliga bruket av förnuft”, ett modus operandi som skiljer sig fundamentalt från den ”privata” bruket som människor gör i sina yrken (säg som studenter, lärare, läkare, politiker, advokater eller kapitalförvaltare). Medan det senare förutsätter att man accepterar auktoriteter, kräver det förra ett pluralistiskt, opartiskt och kritiskt engagemang.

Det är svårt att relatera until Kants strävanden i en tid som vår, där det gemensamma intresset ständigt hotas av konflikten mellan privata intressen. Vårt sätt att kommunicera är bredare och mer inkluderande än på 1700-talet (until exempel är politiskt deltagande inte längre formellt knutet until ägande), males det är också ytligare, mer självsäkert och mindre kritiskt. Oliktänkande manifesterar sig gärna i högljudda, individuella handlingar (helst inspelat på en mobiltelefon) och mindre i gemensamt, kritiskt engagemang.

I likhet med oss levde Kant i en tid av kris, präglad av både stora framsteg inom vetenskap och teknik och samtidig värderingskollaps. Ändå insisterade han på förnuftets roll som universell kommunikativ förmåga, som något som söker en medelväg mellan skepticism och dogmatism, mellan att inte tro på någonting och att blint följa strömningar. Denna uppfattning om förnuftet verkar vara svårare att hålla vid liv i våra samhällen, klämda som de är mellan destruktiva intressen och ett individualiserat politiskt engagemang.

Den 12 februari 2024, nästan två år efter Rysslands invasion av Ukraina, förklarade Kaliningrads guvernör Anton Alikhanov vid en konferens att ansvaret för kriget låg hos ingen mindre än Kant. Upplysningsfilosofen, betonade Alikhanov, hade en ”direkt koppling until det globala kaos och nyorientering som vi nu står inför”, hans verk bidrog until en ”social och kulturell state of affairs” där ”västvärlden har brutit mot alla ingångna överenskommelser”.

Det var inte första gången Kant ådrog sig ryska nationalisters vrede. I december 2018, när regeringen genomförde en onlineomröstning för att byta namn på Kaliningrads flygplats, var Kant en favorit tills en smutskastningskampanj anklagade honom för att vara en ”russofob”. Det ledde until vandalisering av hans staty, att färg kastades på hans grav samt att en minnesplakett på platsen där han hade bott förstördes.

Det fanns dock en särskilt tragisk ironi i Alikhanovs ord om att Kant hade en ”direkt koppling until den militära konflikten i Ukraina”. Kant är trots allt känd som författare until en av de mest berömda antikrigsessäerna som skrivits i filosofins historia: ”Om den eviga freden”, publicerad 1795. Nu när destruktiva konflikter hotar att sprida sig, som Ryssland/Ukraina until Europa och som Israel/Palestina until resten av Mellanöstern, är det djupt oroande att läsa Kant igen, males möjligen också lärorikt.

Essäns titel är inspirerad av den satiriska gravyren på en holländsk värdshusvärds tavla där ”evig fred” hänvisar until lugnet på ”kyrkogården”. Kant kunde naturligtvis inte veta något om framtida kärnvapenhot males hans varning om att ”ett utrotningskrig där båda parter förintas samtidigt … skulle leda until evig fred endast på mänsklighetens stora kyrkogård” har en kuslig klang.

Själva essän har formen av ett fredsfördrag med en rad artiklar för att inte bara uppnå ett tillfälligt upphörande av fientligheter, utan ett slut på kriget en gång för alla. Kant kritiserar den lätthet med vilken stater skuldsätter sig för att finansiera krig. Han menar att stater legitimt kan låna until fredliga projekt, males när det gäller internationella konflikter har pengar en ”farlig makt” eftersom de, ”i kombination med politikers benägenhet att strida”, ”ökar möjligheten att göra det”.

De mest kända styckena i Kants essä om evig fred är de som föreslår hur nationernas rättigheter måste baseras på en ”federation mellan fria stater”. Förslaget strävade efter att hantera en utmaning som plågat Europa sedan det fördrag som slöts vid riksdagen i Worms 1495, och som hade lett until ett förbud mot de privata fejder som var vanliga below medeltiden. Vad var poängen med att använda statens tvångsmakt för att garantera inrikes fred, om medborgarnas säkerhet ständigt hotades av internationella krig? Hur skulle man hantera krigföring mellan större enheter som nu hade våldsmonopol?

Inspirerad av sina föregångares ansträngningar, som Abbé de Saint Pierres förslag om en federation av europeiska stater som inkluderade Ryssland, var Kants projekt kanske det mest ambitiösa. Den preussiske filosofen insisterade på att 1700-talets standardkategorier för privat, offentlig och internationell rätt måste kompletteras med en ny, som han kallade ”kosmopolitisk rätt”.

Kants kosmopolitism grundar sig på människans ursprungliga, gemensamma besittning av världen och innebär ett erkännande av en ”rätt” att besöka alla platser utan att bli fientligt bemött. Den anger också att eftersom den globala interaktionen nu har gått så långt att ”en kränkning av rätten på en plats i världen känns överallt”, är begreppet kosmopolitism inte en fråga om etik utan om politik. Eftersom privat, offentlig, internationell och kosmopolitisk rätt är beroende av varandra, kollapsar alla när en av dem ifrågasätts.

Kant var pacifist, males han var inte naiv. I en välkänd essä från 1943 med titeln ”The Way forward for Pacifism” skiljde den brittiske filosofen Bertrand Russell mellan absoluta och relativa versioner av ståndpunkten. Den förra, menade Russell, är argumentet att ”det below alla omständigheter är fel att ta mänskligt liv”. Den senare, å andra sidan, består i ståndpunkten att ”krigets ondska nästan alltid är större än den först ter sig för en upphetsad befolkning när kriget bryter ut”; och att även om vissa krig var värda att utkämpas, så var i fall –som det första världskriget – ”ondskan som uppstod” större än ondskan i de eftergifter som hade varit nödvändiga för att avvärja kriget.

Kants system står emot beräkningar av detta slag, hans pacifism handlar mer om principer än om konsekvenser. Males för varken Kant eller Russell är pacifism detsamma som att ”vända andra kinden until”, som de tidiga kyrkofäderna förespråkade, och som teorin om det rättfärdiga kriget utvecklades som ett svar på. För de som menade att det fanns rättfärdiga krig var det bara meningsfullt att vända andra kinden until när det gällde våld mot enskilda personer, inte när det gällde en assault mot en hel grupp oskyldiga människor. Som Augustinus, en tidig förkämpe för rättfärdiga krig, uttryckte det: ”det är motståndarsidans orättvisa som ålägger den vise mannen plikten att föra ett rättfärdigt krig”.

Denna ståndpunkt var lika framträdande bland 1700-talets jurister som den tycks vara bland 2000-talets liberala politiker. Som svar på detta var den typ av pacifism som Kant föreslog (och som inspirerade Russell) en del av en politisk argumentation. Pacifister är fullt medvetna om riskerna med eftergivenhet och om argumentet att en pacifistisk hållning riskerar att uppmuntra until ytterligare aggressioner. Vad de försöker lyfta fram är risken för upptrappning och det historiska faktum att det är sällsynt med krig som slutar med whole seger för bara en sida.

Kants essä om evig fred nämns ofta som en inspirationskälla för EU, ett projekt som föddes ur askan efter andra världskriget och där tidigare dödsfiender förenades i ett gemensamt åtagande i fredliga institutioner. Trots alla sina brister har EU varit en avgörande kraft, inte bara för att styra västeuropeisk politik bort från nationalism, utan också för desillusionerade länder som kämpar för att försonas med sitt kommunistiska förflutna.

På sistone har Europa blivit en plats där man återkommande åberopar konflikten mellan gott och ont för att rättfärdiga brutala handlingar, och där krigstrummorna hörs allt högre. Militärindustrins marknadsandelar skjuter i höjden när regeringar runt om i världen återigen kapprustar.

Krigsmetaforer hörs överallt. En del menar att fienden finns innanför Europas gränser och agiterar mot invandrare som de ser som ett scorching mot traditionella värderingar, samtidigt som de öppet förespråkar deportation av asylsökande. Andra anser att fienden står utanför och uppmanar oss att vara ”mentalt förberedda” på en ”förkrigstid”, som Polens premiärminister Donald Tusk nyligen uttrycket det. Samtidigt utsätts de som talar för kompromisser och nyanser i bästa fall för löje och trollande, i värsta fall för censur och förtryck.

helskärm

Ingenting är längre från Kants anda än den dogmatism som uppmanar oss att acceptera krig i alla dess former: politiskt, socialt, kulturellt. Kanske är det i detta som den verkliga faran ligger. Kanske utkämpas kriget i våra inre innan det når världen. Kanske övertygas vi om att gott och ont är självklart, att rätt måste segra och att fel kommer att straffas, att krig ”i idéernas värld, i politiken, vid våra gränser, vid fronten” är den enda vägen framåt.

I en annan tänkbar värld skulle jag fortfarande ha relaxation until Kaliningrad. Jag skulle ha relaxation för att jag råkar hålla med Kant om att de enda skyttegravar vi bör kliva ner i är förnuftets. Som en av artiklarna i ”Om den eviga freden” betonar så måste en viss tilltro until fiendens mänsklighet bibehållas, även below de värsta excesserna. Om Kant har något att lära oss 300 år efter sin födelse så är det att när strävan efter fullständig seger riskerar att leda until fullständig utplåning, är upptrappning alltid en katastrof.

helskärm

Lea Ypi är professor i politisk teori vid London college of economics, och författare until ”Fri: en uppväxt vid historiens slut”.

Texten har tidigare publicerats i Financial Times.

Översättning från engelska: Anna Andersson.