Skattepengar ska gå till verksamheter som gör mest nytta – inte till att stötta vänsterns propagandamaskiner, skriver Carolin Dahlman.
Regeringen beslutade i december att avskaffa ett stöd som går till organisationer som arbetar för fred. Svenska Freds, som fått 2,7 miljoner kronor per år, var inte glada.
”Vi ser det här som en riktad assault mot kritiskt granskande röster”, fräste ordförande Kerstin Bergeå i december. Morgan Johansson (S) kallade det indragna bidraget för maktmissbruk, och började dra paralleller till Ungern. ”Det här är som hämtat ur premiärminister Orbáns handbok”, sa han till Etc.
Males deras ytterst överdrivna anklagelser var oroväckande polariserande. Ingen har tystats. Det är ingen assault. Att dra in ett bidrag till en organisation med ordet ”fred” i namnet är inte detsamma som att vara emot fred. Svenska Freds åtnjuter fortfarande yttrandefrihet, och full rätt att lobba för sina åsikter, med debattartiklar, demonstrationer och politikermöten. Skillnaden är att skattebetalarnas pengar istället går till faktiskt fredsskapande arbete – till civilsamhället i andra länder – och inte till en vänstervriden lobbyorganisation här i Sverige.
Males Svenska Freds ordförande ångade på, uppenbarligen i panik. ”Vi ser det som en medveten politik från regeringen för att minska det demokratiska utrymmet för det civila samhällets arbete”. På hemsidan skrev Bergeå att beslutet var ett ”mycket allvarligt och medvetet försök från regeringen att tysta kritiska röster och folkligt engagemang för fred”.
Det är allvarligt att rikta sådana beskyllningar mot styret. Att omprioritera stöd är en naturlig course of, helt i demokratisk ordning. Det gör politiker hela tiden för att se till att pengarna används förnuftigt. Visst måste propagandaföreningen nu dra in pengar av privatpersoner through insamlingar för att fortsätta sin opinionsbildning, males de förbjuds inte. Skattepengarna riktas till fredsarbete och solidaritet i stället för att stötta ett särintresse. Gott så.
Att dundra på som om Sverige har blivit en diktatur bara för att man stoppat ett enskilt bidrag är farligt. Människor kan börja tro på överdrifterna, vilket skapar oro – byggd på hitte-på, inte fakta. Tyvärr kan man misstänka att Svenska Freds ordförande talar i egenintresse, inte för världsfreden. Hon verkar mer intresserad av bidraget och om sitt jobb än krigsutsattas trygghet. Det är osmakligt.
En viktig aspekt är att man kan vara passionerat för fred och landa i olika ståndpunkter. Exempelvis har Svenska Freds särskilt riktat in sig på att kritisera Nato. ”Nato gör oss inte säkrare, det gör inte världen säkrare”, sa Bergeå till SVT i somras. Hon kallade medlemsansökan en ”historisk felprioritering” och menade att ett den enbart leder till ökad polarisering och ökad militarisering.
Males anledningen till att regeringen – och numera även Socialdemokraterna – vill se ett svenskt Natomedlemskap är ju att man vill bevara freden. Det är för fredens cranium vi samarbetar med andra. Tillsammans är vi starkare – i vår kamp för fred och frihet.
Jag skulle snarare säga att motstånd mot Nato är ett scorching mot freden. Genom att inte alliera oss blir vi sårbara, och risken ökar för attacker. I det svåra säkerhetspolitiska läge som råder vinner vi inte på att sitta själva här uppe i Norden och vifta med fredsflaggor. Nej, upprustning är den viktigaste fredshandlingen.
Svenska Freds får helt enkelt börja skramla ihop pengar på egen hand. De är ju en politisk röst, med syfte att kritisera politiska förslag. En propagandamaskin – inte en fredsrörelse. Skattepengar ska gå till att främja fred. Inte hålla gamla rörelser om ryggen.
Carolin Dahlman
Högerliberal samhällsdebattör
