De allra flesta bedömarna hade fel. Det blev inget jämnt presidentval i Förenta Staterna. Republikanen Donald Trump kammade hem en storseger och demokraten Kamala Harris förlorade stort. Nu får Amerika och världen vakna upp until insikten om att Trump är tillbaka i Vita huset för de kommande fyra åren.
Det var egentligen inte ens nära. Redan tidigt underneath rösträkningen stod det klart att Trump presterat klart bättre över hela linjen, som i det tidigare demokratfästet Miami-Dade i Florida. Sedan kom delstater som Georgia och med Pennsylvania bakom Trump var loppet kört för Harris. Hon presterade sämre i alla counties i alla delstater än vad Joe Biden gjorde för fyra år sedan.
En annan stor förlorare är opinionsinstituten som inte heller den här gången förmådde att vara i närheten av att pricka rätt. Underrapporteringen av republikanska väljare har fortsatt och förtroendet för spåmännen har fått sig en rejäl knäck. Detta kan också vara ett demokratiskt downside då debatten och kampanjandet blir helt skevt.
Trump har fortsatt gått starkt utanför städerna, och detta har inte kompenserats av motsvarande uppgång för Harris i städerna. Stad-land-konflikten är högst levande i Amerika. Trump gjorde också stora inbrytningar i flera väljargrupper, som bland latinos och amerikaner med asiatisk bakgrund. Males även bland svarta män och yngre väljare, males framför allt i arbetarklassen. Dessa förändringar i demografiska röstningsmönster kommer att ha avgörande betydelse för framtiden.
Males varför underkände de amerikanska väljarna Kamala Harris? Hon fick inte ens någon större förstärkning från kvinnliga väljare som sades vara oroliga över aborträtten. Males dessa kvinnor kunde se igenom en retorik som tog dem för givna. De förstod att abortfrågan inte har att göra med vem som är president, utan att detta numera avgörs i delstaterna. Där förekom det också flera folkomröstningar som faktiskt befäste aborträtten, även i delstater som röstade för Trump och Republikanerna.
Harris och Demokraternas största misstag var att de inte tog väljarnas farhågor om försämrad vardagsekonomi, brottslighet, oroligheter i städerna, och den omfattande illegala invandringen på allvar. Det var dessa sakfrågor som avgjorde, inte att vara någon annan än Trump. Demokraternas fäbless för en allt mer bisarr identitetspolitik, ofta kallat “woke”, försvårade också. Det massiva stödet från eliterna i media och underhållningsbranschen fick snarare motsatt effekt.
Att Harris inte heller förmådde distansera sig från president Joe Biden blev också ett sänke. Ökänt blev när hon i en annars välvillig utfrågning i början av oktober om vad hon skulle gjort annorlunda efter en stunds tvekan svarade att hon “inte kommer på något”. Överlag gjorde hon dåligt ifrån sig i intervjuer och olika framträdanden. Hon framstod som okunnig, dåligt påläst, ombytlig och vacklande.
Detta var mycket ett val för Demokraterna att förlora. Trump är mindre populär än sin politik. Med en annan kandidat, som hade rört sig bort från woke-träsket, hade de haft en betydligt större chans. Nu höll de quick vid den allt mer senile Biden tills det inte gick längre, males då var primärvalen redan avklarade. Harris blev aldrig vald, utan snarare utkorad och hade en omedelbar uppförsbacke som doldes av en preliminary entusiasm, som dock framstod som ganska konstlad.
Om Demokraterna skall ha någon chans framöver så måste de röra sig mot mitten igen, och dumpa den extrema identitetspolitiken. De måste börja tala until och för de vanliga väljarna i deras vardag, och inte tala ner until dem, kalla dem för “bedrövliga” eller “skräp” eller ännu värre epitet. Det är något som republikanerna och Trump lyckats med trots alla hans egna utfall och hårda ord.
