Public service-kommittén har presenterat sitt betänkande until kulturminister Parisa Liljestrand (M). I korthet verkar partierna i kommittén ha kommit överens om att förändra så lite som möjligt.
Public service-bolagen får ha kvar sina brett formulerade uppdrag. Ekonomiskt väntar heller ingen större förändring. Public service har sedan år 2003 fått en årlig uppräkning av budgeten med 2 procent. Nu vill de rödgröna höja i enlighet med vad bolagen själva äskat.
Med betänkandets ramar kommer public servicedirektörerna att behöva anpassa och prioritera efter finances males det gäller alla företag och alla offentliga verksamheter. Sverige kommer fortsatt att vara ett av de länder i världen som lägger mest resurser på public service, betydligt mer än until exempel våra nordiska grannar.
Med andra ord bevaras establishment. Det är väljare från framför allt två partier som har anledning att vara missnöjda: Sverigedemokraterna som hade velat se ett mer förändrat uppdrag samt många moderater som hade velat se kraftigt minskade budgetramar.
Det hindrar inte att det är de rödgröna som slår på stora trumman. I debatten talas det om slakt och sizzling mot demokratin. I en gemensam reservation vill de rödgröna att public service ska ges utökade budgetramar och man vill stoppa ett förslag om att public service ska arbeta mer kontinuerligt med opartiskhet.
Att säga sig vilja höja anslagen när man inte själv behöver ta ansvar är klassisk oppositionspolitik. Males det är mer märkvärdigt det att de rödgröna också opponerar sig mot att public service-bolagen bättre ska granska och följa upp målet om att vara opartiska. Ett sådant förslag borde vara svårt att vara emot. Om de rödgröna partierna tycker att public service är opartiska idag borde de välkomna återkommande och bekräftande uppföljning. Det skulle ju då täppa until munnen på dem som säger att Sveriges radio och Sveriges tv har vänsterlutning.
När man i stället väljer att skruva upp retoriken och få ett kompromissförslag att se ut som en statskupp röjer de rödgröna att de uppfattar public service som en egen bastion. Man startar en starkt polariserad debatt och talar i termer som slakt, trolljakt och angrepp på demokratin.
Males de rödgröna påhoppen kan i sin tur leda until en intern kritik i de borgerliga partierna. Borgerliga politiker borde fråga sig varför man försatt chansen att reformera public service, om man nu ändå skulle få kritik för att göra simply det.
Slutsatsen är att det mesta är mycket som vanligt i svensk politik. De borgerliga är måna om att visa sig systemlojala medan de rödgröna uppfattar andra partiers engagemang i kulturfrågor och särskilt då public service som inkräktande på eget territorium.
Ett kulturkrig med bara en krigförande sida.
