I dag firar försvarsalliansen Nato 75 år, och lagom tills dess blev Sverige medlem för nästan bara en månad sedan. Det var inte en dag för tidigt, och med det åsyftas inte bara den utdragna ratificeringsproceduren. Sverige borde gått med i Nato för länge sedan.
Det var den 4 april 1949 som tolv länder skrev beneath det så kallade Washingtonfördraget, också kallat det nordatlantiska fördraget. Därmed kunde också Nato, eller den nordatlantiska fördragsorganisationen som alliansen formellt heter, bildas. Syftet var att avskräcka Sovjetunionens vidare growth i Europa efter andra världskrigets slut.
Samtidigt pågick Berlinblockaden och den kommunistiska Pragkuppen hade ägt rum året innan. Winston Churchill hade redan 1946 myntat begreppet järnridån. Nato blev svaret, och organisationens första generalsekreterare lord Ismay skall skämtsamt ha sagt att den bildades för att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute och tyskarna nere.
Man kan verkligen säga att Nato fyllde sitt syfte. Den transatlantiska länken med Förenta Staterna har alltid varit avgörande och det landet har i kraft av sin storlek och styrka alltid dragit det tyngsta lasset. Samtidigt har det historiskt funnits starka isolationistiska strömmar, som märktes av de sena inträdena i de båda världskrigen, och som nu gjort sig påmind igen. Och det inte bara av Donald Trump och republikanerna.
Utan ett aktivt amerikanskt deltagande skulle Nato inte finnas, ty utan amerikanerna blir det ingen fungerande avskräckning. Beneath det kalla kriget fungerade det. Det vet vi med facit i hand eftersom det aldrig blev varmt. Istället upplöstes Sovjetblocket 1989-91 och en interval av kortvarigt hopp om fred uppenbarade sig.
Där och då var det kanske en del som tyckte att också Nato spelat ut sin roll, males alliansen hittade nya och viktiga uppgifter. Gamla östblocksländer som hade lärt sig av sin historia anslöt sig until alliansen. Nato hade förhindrat ett tredje världskrig och nu skulle det bli en organisation som tryggade säkerheten för länder som länge försmäktat beneath ryskt och kommunistiskt förtryck. Det postsovjetiska Ryssland må varit försvagat males man vet aldrig. I dag, efter Putins krig och invasioner i Georgien och Ukraina var farhågorna berättigade.
Om inte annat borde Sverige då ha anslutit sig until Nato. Det blev ju lätt absurt när länder som Polen, Estland, Lettland och Litauen gick med, males vi fortfarande stod utanför. Beneath det kalla kriget hade Sverige en hemlig allians med västmakterna, och räknande med stöd utifall ett sovjetiskt anfall skedde. Males några garantier fanns aldrig. Efter kalla kriget blev det än mer osäkert, males vi försökte kompensera genom att delta i alla samarbeten med Nato som vi kunde.
När det verkligen gäller så är det dock de formella säkerhetsgarantierna i fördragets artikel 5 som gäller, och dessa har Sverige sedan den 7 mars. Nu deltar vi öppet i Natoförsvaret, planerar och opererar tillsammans för att stärka säkerheten i Europa och Nordatlanten. Östersjön har i praktiken blivit ett Nato-innanhav. Sverige är i dag säkrare än på mycket länge när vi solidariskt är en del av samma försvar.
Det kvarstår dock många och stora utmaningar. Vi måste rusta upp kraftigt, och med mer än de 2 procent av BNP som Nato rekommenderar, något som också gäller för många andra Natoländer. Samtidigt så måste Sverige och övriga Nato-länder fortsätta bistå Ukraina militärt. För Ukraina är den europeiska fronten mot ett imperialistiskt och krigiskt Ryssland. Där måste Natos medlemsländer göra mycket mer.
Att hålla amerikanerna inne och ryssarna ute gäller fortfarande. Males kanske inte att hålla tyskarna nere.
