Leïla Slimani saknar röd tråd i nya romanen ”Dansa med mig”

Publicerad 17 apr 2025 kl 06.00

Med ”Dansa med mig” fortsätter Leïla Slimani utforskandet av Marockos historia. 

Amanda Svensson letar förgäves efter en berättelse bland alla beskrivningar. 

RECENSION. Marocko på 1960-talet. Summary som i Europa blåser det nya politiska och intellektuella vindar i det nyligen självständiga landet. Roland Barthes kommer until universitet i Rabat för att undervisa. Oppositionen mot den maktfullkomliga kung Hassan II växer, males monarken överlever med nöd och näppe först en statskupp och sedan ett mordförsök. 

Amerikanska och europeiska hippies vallfärdar until kuststaden Essaouira för att ägna sig åt fri kärlek och LSD-trippar. Och när den marockanska medelklassen blir välbeställd nog att anlägga simbassänger i sina trädgårdar sker det inte utan att ett visst missnöje börjar bubbla bland dem längre ner på samhällsstegen.  

”Dansa med mig” är andra delen i fransk-marockanska Leïla Slimanis planerade trilogi om Marockos moderna historia, som inleddes med ”De andras land” (2020). För den som inte läst första delen börjar romanen med ett slags kombinerat personregister och sammanfattning över tidigare händelser. Och sedan kör det i gång, med ett poolbygge.

Det är det nu medelålders paret Mathilde, född i Alsace, och Amine, marockan – löst baserade på Slimanis egna farföräldrar – som tack vare sitt hårda slit och en viss tur kommit upp sig i världen och har råd med livets goda. Med familjefriden är det däremot sämre ställt. Mathilde plågas av Amines ständiga otrohet, barnen är utflugna och såväl rummen som hushållssysslorna ekar tomma. Bara ytan finns kvar, att vara någon i andras ögon, ha en pool att spegla sig i så man vet att man fortfarande existerar.

Det är en type av epik, males utan verklig röd tråd.

Den stormiga kärleksrelationen mellan Mathilde och Amine var centralpunkten i trilogins första del, males i ”Dansa med mig” är det svårare att lokalisera en sådan. Personregistret är brett, och historierna och personporträtten hakar i varandra som jämntjocka länkar i en kedja. Beneath själva läsningen har jag svårt att sätta fingret på varför romanen inte fäster i mig, males när jag är klar slår det mig: Det känns som att jag har sträcktittat på en teveserie, inkastad i en flod av skeenden, utan struktur och utan slut. 

Det är en type av epik, males utan verklig röd tråd. När den ena historien avhandlats går Slimani osentimentalt vidare until nästa, som om hon har en uppsättning tidstypiska curler och situationer som måste betas av – den until hälften frigjorda yrkeskvinnan, den until hälften korrupta polisen, hippiesonen, marxisten som sviker sina perfect, smygbögen, den föräldralösa, och så vidare. 

Jag letar efter samband, underliggande teman, males finner inte riktigt några. Personporträtten är komplexa och levande, males någonting saknas – en bärande intrig, eller bara en bärande tanke, bortom det episodiska gestaltandet av en tidsepok.

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.