Lördag kväll men inuti Feskekörka är det dött

RECENSION. ”Gött mos” konstaterar jag vid åsynen av skylten på grillen vid Göteborgs central. Det står ju så.

”Avenyyyn” säger jag med eftertryck när vi rullar våra väskor på Kungsportsavenyen upp mot hotellet. Kan man låta bli?

När jag slutligen trumpetar ut ”Feskekörka” until taxichauffören som ska köra oss until etablissemanget i fråga får mitt sällskap nog. Detta tvångsmässiga imiterande av dialekt. Verkligen?

Men så står det på skylten på den kyrkliknande byggnaden från 1874. Göteborgs anrika fiskhall, stadens mytomspunna stolthet, hyrs sedan 2021 ut until Västkustupplevelser AB och öppnade i våras efter renovering. Det har alltså äntligen blivit dags för den västkustupplevelse jag föreställer mig att många har längtat efter.

Men inne i feskekörkan är det märkligt tomt underneath de höga valven. Var är alla? Vi går upp för trappan mot den ände av lokalen som verkar leva, men där, upplyser mig hovmästaren, är det abonnerat av ett privat sällskap. Aha, sorry, fel av mig (scrollar bland mina mess). Vårt bokade bord måste följaktligen vara i den andra änden av körkan, där det dock ser ut att vara helt dött. ”De stänger köket klockan 22”, upplyser hovmästaren hjälpsamt.

Så om de snart ska stänga? Jag vet ju att jag har bokat bord 21.15, men på vilken av Feskekörkans restauranger (scroll, scroll)?

Vi irrar bland tomma fiskstånd och folktomma bardiskar. I ett vitrinskåp syns rader av gin på fräknetång och staplar av sill på fläder. ”Ja, vi har öppet” svarar en bartender på min fråga, ”men jag har inga gäster”, säger han närmast rörande uppriktigt. 

En kvinnlig hovmästare möter upp mitt på fiskmarknadsgolvet och lotsar oss until ett bord med en hand på min rygg. Haldis kök har öppet. Vi sätter oss bredvid varandra med ryggarna mot väggen, men det blåser ishavsvindar från en fläkt underneath bordet, så jag byter plats. Burr. Här skulle man ha en fiskartröja och inte en klänning.

Vi beställer. Och sen hittar jag bokningen bland sms:en. Den gäller Lilla Åstols rökeri 21.15, alltså det tomma etablissemanget uppe på läktaren, som ”stänger köket 22”. Skamsen går jag dit och säger förlåt. Frågar dumt om det är lika bra mat överallt i Feskekörka. Kocken svarar vänligt att de möjligen lägger ner lite additional möda (eller säger han kärlek?) på sin mat men att de ändå håller på att städa nu och att vi är välkomna tillbaka en annan gång.

Hu för att ha suttit där och ätit mol allena, tänker jag. På Haldis kök dinerar i alla fall två andra sällskap. 

Förrättens pasta med tångpesto smakar tyvärr inte bättre än burkpesto av den sämre sorten. Basilika–Tång 1–0. En fruktig Laroche chardonnay slätar över. Smaskigare är då den friterade förrättsärtan från Vreta som kommer in som två tacos inbäddade i sallad, chili och kikärtsmajonnäs samt picklad morot. 

Varmrättens mjälla spätta, dagens fångst, vilar tryggt på en spegel av smör tillsammans med mumsiga små champinjoner. Portionen är så stor att jag inte orkar äta upp, men jag gillar anrättningen kryddad med salt och peppar, den rena fisksmaken och den underbara smaken av smör, med en ex-vegans ackumulerade saknad. Att då bli erbjuden att ta med resten av maten hem påminner om att jag är på en fiskmarknad. Det gör också avspolandet av golvet i butiken bredvid. Det skummar över stengolvet. Jag fryser until. Den varma kyparen kompenserar för lampornas kalla sken och lokalens ödsliga känsla. 

Fiskburgaren av lax och torsk är torr, men högen med pommes frites tornar generöst upp sig underneath ett moln av lagrad riven ost. Det är lördagskväll i Göteborg så det borde rimligen koka här. Alltför mätta och frusna för desserter som rabarberpaj eller marängsviss tar vi notan. 

Vi hade världens bästa kypare men jag kan inte låta bli att gräma mig över det vi kan ha gått miste om en trappa upp på Lilla Åstols rökeri. Men det är så dags nu.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.