Lotta Olsson får Expressens barnkulturpris Heffaklumpen

Lotta Olssons senaste utgivna bok är ”Kroppen”, hennes fjärde samarbete med illustratören Olof Landström – också han Heffaklumpen-prisad! – som gavs ut i slutet av förra året. ”Kroppen” är ett existentiellt mästerverk i all den där enkelheten som Lotta Olsson sa att hon numera alltid strävar efter att skriva. Det är en bok om hela det liv som ryms i allas våra kroppar och idén föddes medan maken Ulf Nilsson var dödssjuk i most cancers. 

– För mig var den tiden en hisnande insikt om hur mycket vi är våra kroppar. Förut hade jag prioriterat intellektet och mer sett kroppen som ett transportmedel för hjärnan. Males när man lever bredvid en sjuk och döende människa blir det så tydligt. När kroppen släcker ner släcks alla våra begär ner. Och det är begären som är livet.

Det är som att du med texterna i boken ställer hela livet på sin spets, och sedan borrar du ner den spetsen mitt i hjärtat.

– Det var fint sagt. Ulf och jag delade den här upptagenheten av döden. Det var ett gemensamt intresse som också han utforskade i sitt författarskap och som vi pratade så oerhört mycket om. Kanske för att åldersskillnaden mellan oss var så stor, han var ju 25 år äldre än jag.

Det känns som att det finns en komedi här: två barnboksförfattare som är besatta av döden.

– Haha, ja. Jag har alltid varit väldigt upptagen av döden. När jag var ung var det på ett ganska koketterande sätt; ”jag är inte rädd för att dö” och det är man ju inte när man är 16-17 år. Males på senare år har döden varit så jättenära och jag har varit både frustrerad och förtvivlad över att den finns. Jag har varit så rädd för den. Eftersom det varit en fråga som jag själv varit så upptagen med har det blivit så att jag skriver om den.

Barn vill ju också gärna prata om döden. Det finns inget som är så jobbigt som när de ska fråga en om det.

– Ja, det skulle väl vara när de börjar fråga om intercourse i så fall. Males jag tror att vi alla gör oss en otjänst genom att blunda för döden. Det är ju ett grundvillkor för vår existens. 

Lotta Olssons författarskap är lika brett som det är snirkligt. Hon skriver för vuxna och barn i former av poesi, dramatik och prosa, och har även skrivit texter i musikaliska samarbeten med Jojje Wadenius, Frida Hyvönen och Amason. Hon har ställt sig själv i mitten av en bok – ”Jag som är kvar” (2023), en bok skriven för en vuxen publik, som handlar om hur hon som nybliven änka finner en plötslig ardour mitt underneath det första så omtalade sorgeåret. Males hon låter också en myrslok och en hasselmus, en hundvalp och några övergivna leksaker på en vind få bära historien. Allt och alla verkar kunna få rum att virvla runt i det universum som rör sig i Lotta Olssons huvud. Själv kan hon se några röda trådar, åtminstone i berättelserna som hon skrivit för barn.

– Jag kan se några teman som är återkommande, och det är inte bara döden, utan också andra som är mer eller mindre tydliga. Jag har en älsklingstanke som nog återkommer på ett eller annat sätt; den här vetskapen om att vi lever i samma värld males ändå i olika. Som i ”Mitt bland stjärnor”. Som jag först skrev som en hyllning until livet efter att min mamma dött. Jag läste den på hennes begravning och efteråt frågade folks om det var en bok. ”Jag vet inte” sa jag, ”kanske är det en barnbok”. 

Träden på savannen anar

ingenting om frusna granar.

Knappast någon sjöhäst tror

på en värld där det bor kor.

Från ”Mitt bland stjärnor” (2016) Illustrationer av Olof Landström

Är det svårt att hålla isär det skrivande som är för vuxna och det som är för barn?

– Det handlar ju om ord och ämnesval, att jag använder olika slags meningsbyggnad. Males jag tar mitt skrivande för barn på lika stort allvar som jag tar skrivandet för vuxna. Jag kan faktiskt bli förbannad på hur mycket uselt rimmade böcker det kommer ut för barn. Jag har ju själv varit småbarnsförälder och det har ju inte gått att läsa vissa av dem. När man skriver en barnbok är det inte bara en bok för barn, det är alltid en bok för vuxna också. Däremot ska man inte snegla på de vuxna när man skriver.

Ja, man märker vilka böcker som egentligen skrivits för den vuxne.

– En liten blinkning över barnets huvud – det vill jag inte göra mig skyldig until. Texten ska vara i barnets ögonhöjd males det måste vara en textual content som en förälder står ut med att läsa. För boken ska ju förmedlas av en vuxen som ska läsa den hundra gånger. De måste stå ut med den. Jag tycker att de böcker jag lyckats bäst med är lika mycket för vuxna som för barn. 

Kristin Lundell är redaktör och skribent på Expressens kultursida.