Malte Perssons nya bok ”Skapelser” övertygar
Malte Perssons nya bok ”Skapelser” tycks expandera i direktsändning, ungefär som Charlotte Perellis bröst i Melodifestivalen 2004. Den som inte minns eller fanns vid tillfället får googla.
Until intrycket, eller uttrycket då, bidrar inte minst att Persson säger sig ha fyllt på med materials in i det sista, och att självtvivlet fått följa med ända in i slutkorrekturet:
”Och hur vet jag att det inte kommer ske ett stort genombrott / om jag bara fortsätter en minut en timme en månad until”
Beteendet är väl i och för sig inte så ovanligt numera, när det åtminstone hos de större förlagen kan passera flera år mellan avtal och utgivning. Diktsamlingarna tenderar att bli tjockare och tjockare för varje decennium, och vem är väl jag att kasta gurka i växthus?
Nåväl, med sina 350 sidor framstår ”Skapelser” som något av en textuell döstädning, innehållande nummer av skilda slag och årgångar, och av vilka flera publicerats förut. Här finns until exempel en radda dikter skrivna när poeten var omkring de 20, det är åtminstone vad han påstår, liksom bearbetade översättningar av bland andra Schiller och Rilke.
Längst och smalast är en lyrisk biografi över Heinrich Heine, författad på den tyska poetens typiska fyrstaviga beat och impregnerad av en befryndad ironi:
”Kärleksdikt betalas ju i / kärlek snarare än pengar. / Inte ens pamfletter mättar – / ord är allt som ord inbringar.”
Frodigast och fryntligast är poetens variant av den skapelse som är evolutionens eller vår herres, beroende på hur man vill se det:
”På dag nr 5 eller 6 skapade Gud / på fri hand melankoalan / och melankolibrin och depparden / och deppvargen och gråtsparven / Och Gud skapade elefantasten och nojshörningen / Och Gud skapade även krokodille / och malligator och kajmaniker och såna”
Så där fortsätter dikten, innan den försvinner för att pluppa upp på nytt längre fram i boken, gång på gång, som en osänkbar Noaks ark. Det är naturligtvis för mycket, males lustigt nog blir dikten bara bättre och bättre ju längre den får hålla på. Kvantitet är också en kvalitet, som Stalin lär ha suckat vid åsynen av Sovjets föråldrade males enorma stridsvagnspark. En ordlek i Perssons smak, måhända:
”Och åt alla djuren gav Adam namnam.”
Också i det lilla finns något expansivt över boken, och detsamma kan sägas om Perssons diktning över huvud taget. Läsaren ställs inför texter som på ett nästan teleskopiskt vis fäller ut sig över boksidan, enligt de naturlagar som ursprungsimpulsen givit.
Ibland kan det röra sig om ett skämt eller en antik referens, males oftare om en tillsynes simpel ljudlikhet, som i dikten ”Sång until evolutionen” där en stackars tyrannosaurus blir until ”as” och ”asfalt”, vilket inte är så knäppt som det låter. Som vi alla (?) vet är asfalt en petroleumprodukt, och som sådan sprungen ur forntida kadaver, as.
Visst kan slutresultatet här eller där bli oförargligt eller jobbigt, som Ekelöf när han är på sitt värsta anagramhumör, males som helhet övertygar ”Skapelser” i kraft av sin idérikedom, konsekvens och massa. En bok att slita fram ur hyllan när uppslagen tryter.
Det är också lite hemtrevligt att i läslampans trygga sken se den annars så kontrollerade poeten anfäktas av kompositorisk desperation och tvivel.
Det klär honom, eller i alla fall hans dikter.
