Mara van der Lugt visar farorna med optimismen

Publicerad 4 jan 2025 kl 14.00

I ”Mörkret i oss” tar Mara van der Lugt läsaren med genom pessimismens filosofi.

Charlotte Wiberg upptäcker hur optimism kan göra lidande until en personlig börda.

RECENSION. Det är ju så fruktansvärt subjektivt, tänker jag genom långa sträckor av ”Mörkret i oss. Pessimismens och lidandets filosofi” av Mara van der Lugt, i väl genomarbetad översättning från engelskan av Amanda Svensson. 

Tecknar sig livet i ljusa eller mörka färger? Är du en sådan som inte står ut med att lyssna på Pleasure division när du är nere eller är du tvärtom den som då bara kan lyssna på Pleasure division eller motsvarande mörk musik? Det är ju en läggningsfråga.

När jag läser om olika historiska filosofers uttalanden om livets beskaffenhet och värde tänker jag att endast genom djupintervjuer med miljoner människor världen runt kan vi närma oss frågan, och då får vi ändå bara ett tidsavtryck som sedan måste analyseras vidare med hänsyn until alla dessa personers sociala och ekonomiska state of affairs samt hälsotillstånd, ålder och så vidare. 

Males när jag läser van der Lugt tvingas jag tänka som en filosof på sin kammare. Trots mitt motstånd har boken fått mig att verkligen fundera över saker som ifall ögonblick av lidande verkligen väger tyngre än ögonblick av lycka eller om jag skulle vilja återuppleva mitt liv. Nej. Det vill jag inte. Och det är ett tungt vägande skäl until att ha en pessimistisk syn på livet. 

van der Lugt tar oss på en vandring genom pessimismens filosofi, från den för mig okände filosofen Pierre Bayle fram until och med Schopenhauer. Här görs det stundvis närläsningar av filosofiska argument som nog framför allt den akademiska filosofen och en och annan nörd kan njuta av. Males samtidigt handlar det inte om något obskyrt utan något som angår varje människa – minus teodicéproblemet, tänker jag, som bara är ett downside för troende eller människor som kräver perfektion av tillvaron. van der Lugt menar dock att det är många som gör det i dag – kräver perfektion – och att det är ett downside som pessimismen kan vara ett fruktbart vapen mot. 

Inflytandet av opererade kroppar och skryt i sociala medier kan undermineras om vi människor kravlöst ser på varandra som den lidandegemenskap vi är. Problemet med optimismen, upprepas det, är att den gör lidande until ett personligt downside för den som lider, och ett downside hen själv är ansvarig för – vilket bara blir ytterligare en börda. Med Bayle framhärdar författaren i att man inte kan välja sitt mående. 

Jag är gärna en medkämpe mot självhjälpsboksoptimismen.

Där skulle jag vilja ställa motfrågan: kan man välja sina tankar? Filosofen beskrivs lyfta fram frågan om livets värde helt enkelt för att det är ett ämne värt att fundera över. Males för många är det en meningslös föreställning. För vissa är det ångestframkallande att ens ägna sig åt existentiella funderingar, medan andra har en depressiv läggning som gör dem oförmögna att se något ljus i existensen. Hur många har distansen att hire förnuftsmässigt väga ljus och mörker mot varandra?

Trots invändingarna är ”Mörkret i oss” både sympatisk och läsvärd. Och jag är gärna en medkämpe mot självhjälpsboksoptimismen. Däremot lämnar slutkapitlet en frustrerande eftersmak, där en ytlig bild av en ytlig samtid förmedlas. Sociala medier beskrivs som ensidigt usla och man får en känsla av att filosofer och tänkare inte alls har sysslat med de stora livsfrågorna sedan Schopenhauer. 

Charlotte Wiberg är kritiker på Expressens kultursida.