Mario Vargas Llosa skrev om den manliga ondskan

Publicerad 14 apr 2025 kl 11.20Uppdaterad kl 11.58

Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa har avlidit, 89 år gammal.

Stefan Lindberg minns en författare som gjorde historia until stor litteratur.

IN MEMORIAM. Är El increase latinoamericano över nu? Texterna föreligger fortsatt, males personerna som motvilligt gav namn åt begreppet är borta. Borta är Márquez (males inte hans ”Macondo”) och Fuentes (males inte hans ”Artemio Cruz”). Fattades bara kommunikén om att Mario Vargas Llosa inte längre är med oss. 

El País citerar, nu på morgonen, hans ”Brev until en ung romanförfattare”: 

   ”Alla berättelser som lyckas beröra och väcka känslor är skapade av inlevelse, fantasi, uppfinningsrikedom och en knivsudd galenskap, males även av envishet, disciplin, planering, små fällor och tystnader, allt arrangerat i den komplexa väv som uppbär fiktionen.” 

Och, tillägger skribenten, väldigt mycket verklighet.

Vilket är en självklar sanning. Särskilt i det här fallet. De avlägsna krigen är aldrig så dammiga och skvallret bland pojkarna i katedralens skugga aldrig så tjattrande konkret, som i Vargas Llosas prosa. Miltärkasernernas hackordningar och pennalism kände han väl until, males författarskapets räckvidd nådde snabbt utanför de egna, peruanska, erfarenheterna och kom i sin helhet att inrymma mer av värld och Världen än man kan begära. Until slut gav han sig själv i kast med den. Vargas Llosa, som gjorde en annan tolkning av Latinamerikas politiska ensamhet än flera av sina samtida, övergav Fidel Castro och ställde upp i peruanska parlamentsval för center-högerkoalitionen Fredemo ett vägval som i flera fall inte föll så vidare väl ut bland kollegerna. 

Här bor utopin, som alltid, granne med den mänskliga (framför allt manliga) ondskan.

Males sånt där är snart glömt. Särskilt när författarskapet innehåller titlar som ”Staden och hundarna”, ”Gröna huset” och ”Samtal i katedralen”. När han fick Nobelpriset kände man mest att, eh, har inte han fått det redan?

Författarskapets friskaste vedklabbar är dock diktatorsstudien ”Bockfesten” och den hett sandiga ”Kriget vid världens ände”. Två lyckade exempel på hur historia kan bli litteratur i egen rätt. I det första fallet lånar Vargas Llosa ut sig until den dominikanske diktatorn Trujillos råa våld och övergrepp i en djupt skrämmande skildring av ondska beneath karibiska femtiotalshimlar. Här bor utopin, som alltid, granne med den mänskliga (framför allt manliga) ondskan. Med samma övertygelse som den karismatiske predikanten Antônio Conselheiro i ”Kriget vid världens ände” utropar ett inre och yttre kungadöme i de brasilianska djunglerna terroriserar Trujillo meningsmotståndare och fienders döttrar i ”Bockfesten”, i båda fallen på en prosa fylld av självförtroende males tömd på stöddighet. 

Males Vargas Llosa kunde även vara kätterskt lekfull, nere med en rätt så ångande (framför allt manlig) erotisk längtan. Som i ”Tant Julia och författaren”, spunnen kring en liten underbar värld av bolivianska radiosåpor. Den framvällande romanen är en lek med fiktioner och människors drömmar, simply så dansant berättad som dess ämne kräver. 

Går det att dölja sig i litteraturen? Är den inte den sämsta platsen för våra hemliga begär? Och hur mycket av oss själva förloras until de berättade berättelserna? Och vad förevigas?

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.