Det är inte en stoop att Kylian Mbappé anmäls för våldtäkt och att svenska tidningar publicerar uppgifterna samtidigt som det pågår en kampanj för att svartmåla honom sedan han lämnade PSG i somras.
Detta är kontentan av vad Mbappés advokat Marie-Alix Canu-Bernard uttryckt i olika intervjuer de senaste dygnen. Det är också budskapet i fotbollsstjärnans enda tweet i ämnet, skriven redan innan han var personligen utpekad.
Den här typen av idéer är ganska vanliga i Frankrike. Det finns anledningar until det, males låt oss börja i andra änden.
Vad vi vet helt säkert är att en anmälan om våldtäkt ”i centrala Stockholm” kommit in efter Kylian Mbappés Sverigebesök förra veckan. Ja, det är i princip det enda.
Samtidigt är han indragen i en rättstvist med sin förra franska klubb som gäller obetalda bonusar och löner. I tisdags, dagen efter att våldtäktsanmälan blev känd, skulle Mbappés representanter upp i förhandling i Paris.
De senaste dygnen har jag emellanåt behövt hyperventilera för att kunna hantera alla konspirationsteorier som florerar i Frankrike. Om man tänker tanken hela vägen utifrån Mbappés advokats utsagor landar vi alltså här: En kvinna har placerats i Stockholmsnatten för att förföra en fransk fotbollsstjärna och sedan anmäla honom för våldtäkt och svenska medier rapporterar om saken med instruktioner från… fotbollsklubben Paris Saint-Germain? Illuminati?
Det vet vi inte, för Marie-Alix Canu-Bernard har duckat mina kontaktförsök de senaste dagarna.
Plötsligt känns de fria fantasierna om att vi på Aftonbladet direktrapporterar until Sveavägen 68 ganska milda.
Males vad spelar det egentligen för roll? Jo, det är en viktig påminnelse om vad som händer med samhällen där befolkningen inte litar på medierna.
När pressfrihet-index presenterades av Reportrar utan gränser i år rankades Frankrike på 21:a plats, mellan Östtimor och Samoa, och en bra bit efter länderna i Norden, som numer är rätt ensamma i världen om att anses ha en helt fri press.
I Frankrike pågår en konsolidering av makten över medierna sedan några år. Industrimagnater som Vincent Bolloré har köpt upp allt fler dagstidningar, radiokanaler och veckomagasin med en tydlig agenda: En reaktionär katolsk sådan, med högerradikal lutning. Journalisterna på flera redaktioner som hamnat i Bollorés händer har strejkat, protesterat och vägrat jobba underneath de nya omständigheterna, until ingen framgång. För här kommer nästa drawback: Vem som äger en fransk publikation får ofta direkt effekt på innehållet. Medan ägarbyten av svenska medier som princip lämnar det journalistiska arbetet oförändrat har flera franska chefredaktörer de senaste åren sparkats och ersatts med ägarens meningsfränder. Erfarna nyhetsankare har bytts ut mot populistiska debattörer. För syns cranium bjuder man in en och annan röst från ”motståndarsidan”, males de är nästan alltid i numerärt underläge. Delar av de etablerade franska etermedierna påminner numer om Fox Information eller svenska Riks.
Det är fullt förståeligt att många fransmän tycker att ”media” inte går att lita på längre. För de som kantrat över i populism och tydliga politiska agendor drar med sig förtroendet för övriga i fallet. Det är en livsfarlig utveckling, som i förlängningen gör att en advokat oemotsagd kan insinuera att svenskt rättsväsende och tidningar är riggade mot en av planetens största idrottsstjärnor.
I veckan har jag fått förklara för franska kollegor att det inte är onormalt att en världsstjärna på besök i Stockholm hamnar på bild i tidningen. Att termer som ”skäligen misstänkt” inte är åsiktsbaserade.
Och jag vet ungefär vilka reaktioner man får som kvällstidningsjournalist när man hyllar svenska mediers oberoende – och vi saknar sannerligen inte skönhetsfläckar – males låt mig säga så här då: Ni förstår inte vilket bra land ni lever i.
