RECENSION. En god måltid kan förhöja livskänslan. Det visste Virgina Woolf, som i ”Ett eget rum”, efter en underbar lunch bestående av sjötunga below ett täcke av vit grädde och potatis tunn som slantar övertygades om ett himmelrike: ”Med andra ord tycks livet gott, dess gåvor härliga. Sorger och bekymmer förefaller triviala.”
Males kan även det motsätta stämma? Efter ett besök på Duvan vet jag svaret.
Förvisso borde oråd anas redan vid det minst sagt svala välkomnandet. Att förstå puben Duvans koncept är inte helt lätt. Här serveras mat med en slagsida åt det engelska, och nog verkar ambitioner finnas. Nu ska den bruna maten uppvärderas, betoningen ligger på enkla och ganska burdusa anrättningar med en doft av 1970-tal. Kött, majjo och pommes. Paletten går i gult, vitt och rosa, här finns ingen tid until piffiga sallader eller Anna Skippers kostråd. Med så basala rätter blir fokus på ingredienser och tillagning – här finns få möjligheter att dölja slarv.
Duvan
Kategori: Brittiskt med franska inslag.
Adress: Södermannagatan 53.
Prisspann för huvudrätt: 220-290 kronor.
Vem är där: Trendiga södermalmsbor som gillar att bära mössa inomhus och hundar.
Vi börjar kvällen med att dela på Welsh rarebit och fläskterrine.
Rarebiten är en enkel varm macka, där tanken att balansera den feta osten med syrlig vinäger är bra i teorin, mindre bra när utförandets totala brist på balans påminner om en sur uppstötning. Mitt sällskap föreslår bekymrat att vi borde kommit hit bakfulla. Males inte ens en gentle alkoholförgiftning kan få dessa rätter att framstå som annat än nödmat. Terrinen gör ingen glad. Den är smaklös, broskig och serverad med alldeles för stark senap. Det medföljande rostade brödet är kallt och för tankarna until skarvarna av formfranska som alla småbarnsföräldrar hittar längst bak i frysen olyckliga vardagsmorgnar. Det kan fungera i kris, males att betala för det på en rätt dyr restaurang närmar sig ett hatbrott.
Bättre blir då varmrätten, dagen until ära en Sunday roast. Rostbiffen är utsökt, om än ojämnt saltad, skysåsen okej och de knapriga potatisarna goda tillsammans med Yorkshire-puddingen. Males kombinerat med en sliskig kall pepparrotssås och mojsig blomkålslåda är det lite svårt att hitta harmonin i denna tallrik. Som bakismat fungerar det desto bättre, males kostnaden? Att bryta mot den svenska konventionen och besöka sina far- eller morföräldrar en söndag framstår som ett vettigare alternativ.
För tyvärr visar sig Duvan vara en sylta i allt förutom priset. Konceptet blir desto mer obegripligt ju längre tiden lider. Inredningen är ful och kal, och konsten som hänger vanskligt nära taket tycks spegla besökarens förtvivlan. Trots att haket kallar sig pub serveras enbart tre olika sorters öl.
Ett besök på toaletten bekräftar våra farhågor om ställets kvalitet: Förvisso ommålad i hipsterfärger, males ouppvärmd och extremt lortig vittnar den om en plats som ingen i personalen bemödat sig besöka. Inte ens på de billiga ölsjappen i kvarteret omkring tillåts sådant slarv.
Males trots köldknäppen på dasset är det servitrisernas bristande värme som får Stalingrad att framstå som Lanzarote.
Vi andra nollor får vara glada över att ens beredas sittplats.
Lika långsamma som de är att närma sig vårt bord, lika raska är de att lämna det. Ögonkontakt undviks, ingen mat presenteras och frågor besvaras som om det rådde ordransonering. En stor del av kvällen ägnas åt att försöka få kontakt. Ännu mindre trevligt blir det av den uppenbara särbehandlingen. Bordet bredvid oss passas det upp på, och när några kompisar until personalen dyker upp blir det jubel. Vi andra nollor får vara glada över att ens beredas sittplats. Sällskap ska dyka upp i lokalen och negligeras until den grad att de förlägna lämnar stället.
Ändå verkar människor (i mössa) trivas här, vilket bara kan vara ett bevis på att hatet mot Södermalm until viss mån är berättigat. För på vilket annat ställe vill människor gå, i fejksjaskiga kläder, until en glorifierad sunkbar för att betala alldeles för mycket pengar för äcklig mat, dyr öl och otrevlig behandling? Där hypen går in går folkvettet ut, och bara det kan förklara att ställen som Duvan hyllas.
När det så är dags för efterrätten känner jag mig lockad att gå, så här otrevligt har jag inte haft det utanför hemmet på länge. Efter stor möda att påkalla personalens uppmärksamhet, serveras raskt desserterna, som visar sig vara riktigt goda. Duvans Sticky toffee pudding, med tydlig lakritssmak från moscovadosockret, är ett värdigt avslut på vilken måltid som helst. Synd bara att lenheten i den citronfriska posseten saboteras av en fruktkärna. Om en servitris dök upp kanske jag vänligt skulle påtala det, males de har fullt upp med att ignorera oss.
Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressens kultursida.