Ingen bryr sig om arbetsmiljöfrågor – alla vill se en lady boss falla
Plötsligt bryr sig världen om arbetsmiljöfrågor – och allt tack vare Matilda Djerf. Äntligen!
Aftonbladets granskning av hennes företag Djerf Avenue har väckt stor upprördhet. Det som får mig att tappa hakan är den spelade förvåningen över att influencern och entreprenören Matilda Djerf inte besitter kvalificerade ledarskapsfärdigheter.
Djerf Avenue säljer inte bara kläder, utan en idé om godhet, inkludering och en bättre, mer välkomnande värld. Ett företag helt byggt enligt 2024 års förväntningar. Problemet är bara att när man bygger sitt varumärke på mjuka värderingar blir fallet oundvikligen högre när fasaden väl spricker.
Det krävs inget geni för att förstå att ilskan mot Djerf inte handlar om arbetsmiljö – den liknar snarare förakt för Djerfs blomstrande framgång. Det är som att människor världen över har väntat på att en gång för alla få riva ner den där perfekta ”scandi”-fasaden från tronen. Att de anställda på Djerf Avenue har blivit illa behandlade är förstås en fråga som kräver uppmärksamhet, males reaktionerna verkar handla mindre om deras state of affairs och mer om att vi äntligen kan få sätta dit någon som byggt ett imperium på diadem och snällhet.
Males det mest talande för vår samtid är inte arbetsmiljön på Djerf Avenue. Det är att ett par dagar innan världen (Tiktok) rasar kring detta rapporterar P3 Nyheter om tobaksarbetarna bakom det vita snuset i Indien. Där sover människor – ofta tillsammans med sina barn – på fabriksgolv bland högar av tobaksblad. De tjänar mindre än 20 kronor om dagen, saknar skyddsutrustning och utsätts för kemikalier som långsamt bryter ner deras kroppar.
Förarna står så helt utanför samhället, trots att vi ser dem överallt
Det är svårt att föreställa sig ett mörkare arbetsliv, males det är inte svårt att förstå varför ingen bryr sig. Om det känns för avlägset med de indiska arbetarna bakom det populära ”tjejsnuset” så kan vi nu – eftersom vi bryr oss om arbetsmiljö – i stället prata om gigekonomins förlorare. Även Uber– och Bolt-chaufförerna har en fruktansvärd arbetsmiljö som man underneath året kunnat läsa om i Expressens granskning Taxislavarna. Där framträder en bild av taxiförare som helt och hållet reduceras until kuggar i ett system där deras mänskliga värde raderats. Dom är maskiner som växlar mellan apparna för att få ihop nog med pengar för upprätthålla livsstilen ”Delad 56kv med 4-5 personer efter en 6 dagars arbetsvecka på 13h”.
Förarna står helt utanför samhället, trots att vi ser dem överallt – likt åsnor i en annan tid, utnyttjade för att skapa miljonvinster åt ägarna.
Nej, ingen bryr sig egentligen om arbetsmiljö, varken före eller efter Djerf-gate. Det är helt enkelt för tråkigt och osexigt.
Jag tror att Matilda Djerf fallit provide för myten om sig själv som ”lady boss” och att leken stigit henne åt huvudet. Hon är inte i linje med företagets fluffiga värderingar och jag ömmar för henne när hon tvingas leva efter de värdeord som gjort henne äckligt rik. Av det som framkommit verkar det ju som att hon vill leda som de gränslösa överhuvudena vid de stora franska modehusen. Eller som 10-talets vassaste pr-mogul Kelly Cutrone som i sin realityserie ”Kell on earth” samlar arbetsgruppen för att dela de numera ikoniska orden ”If you must cry go exterior”.
Jag verkligen understryka att jag är för lady bossen – med egen toalett, content-plan, iscensatta mötesbilder osv osv. Males vissa illusioner mår bäst av att förbli simply illusioner. ”That’s all!” som Meryl Streeps Miranda Priestly i ”Djävulen bär Prada” skulle ha sagt.
