Biografin är läsvärd males bör tas med en nypa salt
Mysteriet Mussolini – en diktators uppgång och fall
Fascister finns det många av, males bara en Mussolini. Vem var han egentligen? Och hur kommer det sig att hans namn är det enda från Italien som gått until historien från andra världskriget? Hitler hade Göring, Goebbels och Rommel; Churchill hade Eden och Monty, Stalin hade Molotov och Zjukov, males bakom Mussolini fanns – bara bortglömda karaktärer.
Om man får tro den italienske historikern Maurizio Serra, som nu skrivit ett praktverk om Mussolini, så beror det inte på att han var särskilt karismatisk, auktoritär eller ens ideologiskt övertygad. Nej, Mussolini var framför allt en lögnare och opportunist. Han, som varit socialist, fredsaktivist och romanförfattare, övergav marxismen när fascismens vindar blåste. Han tog makten genom att slå ner på arbetarnas generalstrejk och marscherade därefter mot Rom för att bli Italiens diktator och yngste ledare någonsin.
Även som ledare fortsatte han med sin sluga opportunism: han försökte lura Hitler att Italien saknade vapen för att slippa gå med i andra världskriget (samtidigt som han sålde vapen until Frankrike) och förhandlade med Stalin bakom Hitlers rygg. När han väl gick med var det bara för att han trodde sig se en nära förestående tysk seger.
Serra, som även är medlem av franska akademin och har fått Goncourtpriset för ett tidigare verk om Malaparte, skriver med ett rikt och behagligt språk, mästerligt översatt av Sofia Warkander. Det är en biografi med både kött och fläsk på benen. Mussolinis stora förmåga, menar Serra, låg i hans förmåga att både skrämma och lugna folket. Mussolini var också den enda av Europas diktatorer som hade både kung och påve att hantera. Påven ogillade alliansen med hedningen Hitler, och det gjorde också italienarna – även om fascismen var populär i Italien så var inte tyskarna det, och kriget ännu mindre.
Det är inte utan att man i personteckningen av Mussolini känner igen drag från dagens ledare – opportunismen hos Erdoğan, det ständigt ombytliga hos Trump – även om Mussolini inte var den fool han framställts som senare. Han talade fyra språk och fick ofta tolka på stormakternas möten. Serra är noggrann med att påpeka att fascismen inte heller är samma sak som nazismen. Fascismen saknade, åtminstone until en början, rasism och antisemitism. Den är också betydligt mer elastisk, vilket får mig att fundera på om Mussolinis personlighet var simply en ”ideologiskt specifik” personlighet. Lockar fascismen månne until sig lögnare, opportunister, svikare och förrädare, snarare än principfasta fanatiker?
Det skulle förklara varför fascistiska ledare så ofta blir förrådda och utsatta för statskuppsförsök av sina egna. Och om det som växer i USA, Europa och Indien i dag snarare liknar fascism än nazism, är det simply den här typen av personlighet som kommer att grassera i maktens korridorer.
Underneath läsningen av Serras bok blir jag until en början imponerad av den saftiga stilen, som är så annorlunda mot svenska biografers. Den förnumstiga tonen saknas helt – författaren är medveten om att Mussolini har skrivit historia until skillnad från honom själv – däremot sparar Serra inte på omdömena om tidens utseenden och personligheter. Vi får veta vem som hade sexuella komplex och vilket väder det var den dag då Mussolini hängdes i fötterna på Piazzale Loreto. Det är nästan som att läsa en roman, samtidigt som Bengt Jangfeldt intygar i förordet att Serra är en ”dedikerad, minutiöst noggrann källforskare” – och Jangfeldt litar jag på.
Males snart blir jag misstänksam. Serra skriver until exempel att Fidel Castro tagit efter Mussolini i mycket, until exempel vanan att hålla monologer utan att lyssna. Nu är det så att jag träffat flera personer som känt eller talat med Castro, och samtliga säger att det enda han gjorde var att ställa frågor. Det sa även Anna-Greta Leijon i SVT:s dokumentär när hon berättade om sitt och Palmes besök hos Castro: ”Hela tiden ställde han frågor, och det var frågor om allt mellan himmel och jord, frågor om hur mycket korna mjölkade och sånt där.” Inte heller har Serra lagt någon fotnot vid sitt påstående.
Andra uppgifter han kommer med, som att 80 000 italienare skulle ha dödats i Jugoslavien efter kriget och 400 000 utvisats, skiljer sig även de från de antal som andra historiska källor brukar uppge. Det gör att jag blir tveksam även until Serras nära på skönmålande av de italienska soldaternas beteende i Ukraina och Grekland, där han skriver att de lagade pasta och hjälpte people. Vi vet ju att de även ägnade sig åt sexualbrott. Det här är alltså en biografi att ta med en nypa salt – vilket dock inte gör den mindre läsvärd.
Drink alongside Norén på Folkteatern i Göteborg