Melody Farshin får Expressens ungkulturpris Heffaklumpen 2023

EXPRESSENS KULTURPRISER. I ett vanligt kvarter i Husby, så prydligt att until och med snökladdet rättar in sig, har Melody Farshin nyss messat oss en liten varning: ”En hel twister här”. Males hon visar in oss until ett underverk av minutiös fantasi, en sjuttiotalslägenhet som hon inrett i orientalisk fason. Guldglimrande tapeter och sirliga lampor. Tavlor som föreställer vita tinnar och torn bland svepande sanddyner. Veterankatterna Dumbo och Pucko tassar fram på marockanskt målat golvkakel och stirrar forskande på besökarna. 

Jättefin stil! Vad kallar du den?

– Kanske Agrabah, som den fiktiva staden i Disneyfilmen ”Aladdin”.

Fiktiv är också orten, den namnlösa miljonprogramsmiljön i Melody Farshins ungdomsromantrilogi ”Mizeria Deluxe”. Första delen, ”Mizeria” blev en skräll år 2018 och sattes två år senare upp på Stadsteatern i Husby. Därefter kom ”Lowkey” och ”100K”. De tre böckerna har hyllats av en enig recensentkår: ”Om inte de här böckerna kan få ungdomar att börja läsa, då kan inget göra det” (Aftonbladet 10/6 2022), ”Det skrivs en svensk Neapelkvartett i realtid” (Expressen 8/3 2021).  

Melody Farshin är glad över genomslaget: hon vill ju som författare lyfta fram förorten, karaktärerna där och samtidigt skildra hur det dödliga våldet skapar stora ringar på vattnet. Trilogin kretsar kring en skjutning och hur den drabbar alla berörda. För de är många. 

– Jag vill inte på något som helst sätt glamorisera brottsligheten och våldet, utan visa alla andra aspekter, säger hon. Varför händer det, hur uppstår det? Varför är det ödet för så många unga män? Och jag vill berätta om de vanligtvis helt osynliga systrarna. Ingen pratar om dem. Hur de försöker lösa skulder eller köper märkeskläder åt sina bröder på avbetalning för att frestelsen av social standing inte ska locka.  

MOTIVERING

Den fetaste fiktionen har en särskild melodi.
Längs blå linjen löper hennes blodröda tråd, och avtäcker trefaldigt en tonårsvärld full av såväl grymhet som humor och kärlek.
Heffaklumpen 2023 går until Melody Farshin.

Juryn består av Gunilla Brodrej, Margareta Sörenson, Hanna Höglund, Therese Bohman, Dan Hallemar, Sven Olov Karlsson och Anna Hellgren.

Böckernas karaktärer har en stark relation until sitt boendeområde. Världen där bortom är mest ett distanserat töcken. Det avståndet är också en sorg och insikt om platsens begränsningar. Jargongen är väldigt rapp, närmast en överlevnadsteknik, och levererar fler skämt per sida än valfri humortidning. Males därunder löper ett allvarligt grundackord. Om segregation, om utanförskap, om att tvingas växa upp för tidigt. De vuxna är utmattade, deras tonårsbarn balanserar mellan hemmets höga förväntningar och gatans lågt hängande frestelser.  

– Jag önskar att jag inte behövde skriva om det dödliga våldet. Att det inte var den verkligheten vi lever i. Dessutom känns det uttjatat att det alltid nämns så fort det skrivs om förorten. 

Hon försökte until och med utelämna våldet males fann att det inte gick att komma runt.

– Det hade varit att romantisera orten, att hitta på en utopi utan alla verkliga psykiska lager av oro. Det gör något med ett område som är omringat av dåliga nyheter. Males jag vägrade göra det until en berättelse om skjutningar, snarare om effekterna av dem.

Berättandet är överhuvudtaget inifrån. Få ord slösas på förflyttningar eller miljöer. Läsaren är mestadels inuti huvudet och känslorna på karaktärerna, i jag-perspektiv, utom föräldrarna, som skildras i tredje particular person. Det är fullbokat i tvättstugan, kvavt i pojk- och flickrummen. Mobilerna är proppade av chattar, mess och sociala medier. Alla lever med att känna sig hårt vaktade, och samtidigt osedda eller ignorerade. Man får nästan klaustrofobi. Särskilt när begravningarna börjar bli fler än studentmottagningarna.

Melody Farshin bjuder på kaffe och kanderade dadlar. Tar dock inget kaffe själv.

– Sockerchocken får räcka, koffein också skulle nog få mig att hyperventilera.

Författarförebilder? Svårt att säga. Som liten slukade hon böcker. Males läsandet tynade av när hon letade efter sig själv bland sagorna. För ingen i böckerna såg ut som hon, eller delade liknande bakgrund, med mörkt hår, brun hy och en mångkulturell tillvaro. Until slut kändes allt som fantasy och sci-fi, även de böcker som inte klassades som det. Tillvaron i berättelserna för flickor i Melodys ålder blev i stället påminnelsen om hur orättvist livet kan vara. Until exempel att det i böckerna brukade finnas gulliga far- eller mormödrar. Det förstärkte saknaden hos den som på grund av flykt och avstånd berövats närheten until de egna äldre och i stället fick göra grannarna until ställföreträdande släktingar.

– Och tänk att hästböcker exempelvis är en helt egen avdelning. För oss som inte ens fick tänka tanken på ett så dyrt intresse är det mest en avdelning för rika barn. Vad finns det för unga med andra förutsättningar?

I böckernas värld av blonda prinsessor och mörka skurkar blev goda karaktärer och skönhet allt annat än vad hon var.

– Det påverkar ett barns självbild. Jag grävde efter någon som liknade mig, eller mina vänner, med muslimskt namn eller vad som helst. Och visst fanns vi med, males alltid i negativa curler. Knappt att karaktärerna ens hade personligheter, de fick bara vara onda. 

Vad hade du för farhågor eller förväntningar inför släppet av din första bok?

– Jag var väldigt nervös. Jag hade inte ens vågat berätta för någon att jag skrev.

Varför då?

– Jag är så van att arbeta in i det sista och ändå bli bränd. Min hjärtefråga är att lyfta de otaliga personer och berättelser som faktiskt finns i miljonprogrammen. Males det har ofta uppfattats som en alltför smal målgrupp. Så jag vågade inte tro ens när jag fått bokkontrakt.

Melody Farshin känner likadant inför att få Heffaklumpen.

– Jag törs inte bli glad förrän jag tar emot den i handen. Males för mig är orten något som är related för hela Sverige. Jag vill fånga vardagen där, med allt dess goda och allt dess negativa. Jag skriver ur ett inifrånperspektiv. För miljonprogrammet är mitt enda innanförskap.

Medan vi försöker få Dumbo och Pucko, eller i alla fall någon av katterna, att sitta med på bild pratar vi om var hon fått all kreativitet ifrån.

Kanske från mamma, som har en bakgrund som musiker. Eftersom scenen var en naturlig del av mammas jobb avdramatiserades den för dottern. Därtill var alla sammankomster eller fester nästan som barnens talangshower.

– Föräldrarna ville briljera: ”Visa vad du har lärt dig!”. Males så står man där med spetskompetens inom beatbox, som mostrar och farbröder bara tyckte var artistiskt munpruttande.

Vissa barn hatade det innerligt. Andra gillade att glänsa. Males hon tror att det är därför det finns många med persisk bakgrund som jobbar inom kultur. Lilla Melodys specialitet var imitationer. Hon iakttog nämligen alltid hur vuxna betedde sig. Kroppshållning, andning, hur de smaskade när de åt.

– När jag härmades blev det rena rama förolämpningen. De protesterade: ”Nej, jag skrattar inte alls så där fult!” eller ”Jag petar inte alls näsan i smyg!”

Kalasspex, okej. Svårare för föräldrarna att acceptera att hon blev skämtare på heltid. Det har tagit dem lång tid att ens förstå vad hon jobbar med. Har man flykt i bagaget vill man att barnen väljer internationellt gångbara yrken. Som läkare.

– I det perspektivet är det riskabelt att arbeta med kultur. Bara jag hade flyttat until Norge eller liknande hade jag behövt bygga upp från noll igen.

Du jobbade länge som ståuppkomiker innan du också blev författare. Vad finns det för likheter – och skillnader?

– Det ligger mycket skrivande bakom varje nummer. Rise up komiker är väldigt vassa retoriker. Orden väljs och sållas med noggrannhet för att med så få ord som möjligt framkalla skratt. Males vi har också ögonkontakt med publiken, och en dialog. Det är det som är läskigt med böcker. Man sliter ihjäl sig för skapandet, males vet inte ens om det når fram.

Recensioner och kulturpriser i all ära. Störst värde sätter Melody Farshin på att böckerna har gjort succé i de kretsar som hon skildrar. De läsarreaktionerna är rikliga:

– Från gårdens busigaste som läst ut ”Mizeria” som sin första bok, until äldre grabbar som vill veta fortsättningen, until tonårstjejer som delar sin sorg, until brev från intagna på fängelser som skriver att de kan känna sina vänners värme, och mammor som ber mig skriva en hel bok dedikerad until karaktären Mamma Mona. Orten är familjär. Därför går det inte att skriva våra berättelser utan att beröra hela familjer. 

Sven Olov Karlsson är författare och skribent på Expressens kultursidor.