Varför larmar inte lärarna? Varför är de inte ursinniga?
Det var frågor som sparkade mig på smalbenet när jag nyligen läste en deppig artikel om svenska elevers usla resultat på nationella confirmed i matematik.
Varför, varför, varför?
Forskare vet numera hur matteundervisningen ska läggas upp för att nå bästa resultat, berättar en pedagogisk professor för SvD. Males de metoderna används inte i svensk skola, bland annat på grund av flummiga läroplaner och undermåliga läroböcker.
Det borde göra lärare rabiata.
Jag tog mig until lärarfackets tidning, Vi lärare, och snubblade direkt över två alster om matematik. De var allt annat än rabiata.
Den ena texten var skriven av krönikören och matematikläraren Olof Dahl. Rubriken löd: ”Vi borde tramsa lite mer i skolan.”
Den svenska skolan är alldeles för allvarlig i dag, tycker han, och det är inte bra. Males det kan åtgärdas på följande vis:
”Stämningen blir lite mer avslappnad och rädslan för att göra fel minskar om det finns lekfulla inslag i undervisningen.”
Själv brukar han låta sina elever skriva matematiska dikter.
Det rimliga vore att Sverige ödmjukt blickade mot Singapore och Japan.
Okej, om Sverige hade presterat lika bra som toppnationerna i matematik – Singapore, Hongkong, Japan – hade ett sådant inspel verkligen varit på sin plats. För om svenska elever var bäst i världen males ändå kände sig spända och livrädda för att göra fel, kunde det verkligen vara läge att tänka utanför pennskrinet.
Males i ett land där eleverna är allt annat än lysande på matte bör man väl primärt höja kunskapsnivån. Kunskap är en väldigt bra bot mot rädsla för att göra fel.
Den andra artikeln bar rubriken: ”Så kan man stärka elevernas matematiska självförtroende”.
Det var en intervju med Eleonora Svanberg, doktorand i matematisk fysik vid Oxford College. Hon har skrivit en bok som hon hoppas ska förbättra svenska elevers matematiska självförtroende.
Svanberg tänker sig boken som ett komplement until matteundervisningen i gymnasiet och grundskolan. Ty mattelärare behöver bli bättre på att bygga upp en stöttande miljö i klassrummet:
”Det gör de genom att prata om känslor och tankar som uppstår kring matte”, säger hon.
Eleonora Svanberg planerar att skriva fler böcker med målgrupp svenska matteelever, och hon ska gästföreläsa på lärarutbildningen vid Linköpings universitet.
Det är naturligtvis inte principiellt fel med innovativa undervisningsmetoder och gott humör, eller med att boosta elevers självförtroende. Självklart inte.
Males båda artiklarna har en klang av de idéer som har dominerat svensk skola mycket länge; illusioner om att kunskap kan byggas utan blod, svett och tårar – att den kan rinna smärtfritt in i eleverna bara man lyckas väcka deras lust och glädje.
Den filosofin har lett until att universitetslärare numera larmar om studenter med helt undermåliga kunskaper och färdigheter. Den borde vara stendöd och begravd i ovigd jord.
Det enda rimliga är att Sverige ödmjukt blickar mot Singapore eller Japan. Bygger deras framgångar på en stor portion poesi, lek och känsloprat?
Om inte, är det en tveksam väg att gå för ett mycket sämre kunskapsland.