Mike Kelley retrospektiv på Moderna museet i Stockholm • Högt älskad postmodern hjälte

Publicerad 15 maj 2025 kl 06.00

Moderna museet i Stockholm visar en kaotisk retrospektiv av Mike Kelley.

Jesper Strömbäck Eklund får känslan av att ha besökt en konstig fest.

RECENSION. Clever skit hemsöker dig hela livet. I det här sammanhanget är ”skit” den amerikanska konstnären Mike Kelleys samlade produktion, som nu landat likt ett ufo på Moderna museet i Stockholm. 

”Ghost and spirit” är en kaotisk retrospektiv i svindyr förpackning. Vill du se gosedjur som knullar på rad? Eller varför inte en stram vägg med inglasade instruktioner until orealiserade performanceverk? Någon nöjer sig nog med den illgröna svastikan vars ändar försetts med åtta testiklar. Banderollen ”Twisted shamrock” från 1989 är förstås tryckt på ett utsökt kinesiskt silke.

Kelleys konstnärskap är summary så expansivt och kontrastrikt som det låter. Att koreografera utställningen hårt genom att lotsa publiken kronologiskt är därför ett klokt val. Håll quick i den utvecklingsrörelse som finns här. Det börjar med arbetarungen från Detroit som revolterar mot minimalisterna på California Institute of the Arts i mitten av 1970-talet. Han gör efficiency och startar punkband, tar obskyra foton och arbetar lekfullt. Mot slutet av karriären möter vi i stället en högt älskad postmodern hjälte som virvlat runt i videoträsket. Den 31 januari 2012 tar Kelley sitt liv hemma i badkaret i Pasadena, norr om Los Angeles. Han blev 57 år. 

Skit var ordet. Bra skit, dessutom.

Det är inte bara årtionden som skiljer utställningens äldsta verk – ett par vita fågelholkar från 1978 – från de små stadsvyerna i glasfiber från slutet av 00-talet. Helheten är stilmässigt totalt uppluckrad. I det avseendet är Kelley paradoxalt nog väldigt samtida. Samma stillöshet som präglar en stor del av samtidskonsten känns högst påtaglig i urvalet man gjort här med de mer än två hundra verken. Experiment och utveckling? Ja, varför inte.

I den labyrintiska utställningsarkitekturen har vita museiväggar ersatts med perforerade metallskivor som svävar ovanför golvet. Det är ett oväntat och riskfyllt grepp. För de textila gosedjursverken, som Kelley är mest känd för, fungerar den stålblanka metallytan utmärkt. Det förhöjer obehagskänslan: man befinner sig inuti en bårhusbox och barnkammare samtidigt. Skit var ordet. Bra skit, dessutom. Nyckelverket ”Monkey island”, en set up från tidigt 1980-tal slätas i stället ut av scenografin. Den psykosexuella laddningen som verket kanaliserar når inte fram alls eftersom delar i verket känns upphängda, som på ett auktionshus. 

Som helhet är utställningen massiv. Jag blir tom och ödelagd inombords efter ett par timmar i ”Ghost and spirit”, livet tycks ha sugits ut ur mig utan att jag märkte något. Det känns som att jag besökt en konstig fest befolkad av dementorer ur Harry Potter-böckerna. Trots det är jag ändå upproriskt inspirerad, liksom renad. Nu vill jag gå hem och virka perversa djur until tonerna av Sonic youth.

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.