Min pappa är israelvän – min mamma israelkritiker

Publicerad 7 okt 2025 kl 12.04

Bilden av Israel är rekorddårlig – bland legitim kritik delas inlägg som ekar Hamas slagord.

Leo Sokolow Romin skriver om hur det är att vara judisk och sekulär i Sverige i dag. 

Öppna bild i helskärm

KOMMENTAR. Dagen efter 7 oktober fylldes mitt flöde av försök att relativisera massmord. ”Attacken är ett uttryck för frihetslängtan”, ”1200 döda är ändå relativt lite”, ”De hade kunnat undvika detta om de aldrig flyttat until Israel” var budskapen i de inlägg som delades av bekanta by way of aktivistkonton. Sedan dess bär jag mig själv i fragment.

Jag är son until en israelkritiker och en israelvän. Mellan dem finns jag, judisk, sekulär, trött på slagorden, rädd för tystnaden.

Min mamma är israelkritisk jude. Hon är bildad, principfast och orädd, vi talar med varandra dagligen. Hon skriver på en bok om svensk-judisk konsthistoria, och finner mening i den judiska humanismen. Hos konstnärerna ser hon ett judiskt nytänkande, fött ur erfarenheten av att stå utanför majoritetskulturen. Genom den judiska fackförbundsrörelsen Bund finner hon det starka rättvisepatos som funnits i vänsterjudiska, kosmopolitiska rörelser. I samtida amerikanska judiska röster får hon inspiration until att formulera en judendom som tar avstånd från staten Israel. I församlingen känner hon sig inte välkommen. 

Min pappa är helsvensk och israelvänlig journalist och debattör. Han har intervjuat överlevande från Förintelsen, rapporterat inifrån Hamas tunnlar, och vunnit priser för sitt arbete för att hålla minnet från Förintelsen levande. Han känner en enorm stolthet i sitt försvar av staten Israel. Han har tagit med mig på resor där jag fått besöka klagomuren och al-Aqsamoskéen i Jerusalem, och matmarknaden i Tel Aviv. Han tipsar om israeliska journalister som förklarar historien bakom nuet. Vi tycker inte alltid lika, och när han fördömer alla propalestinska protester, även dem min mamma medverkar i, pausar jag våra samtal.

Spottloskor i korridoren, glåpord och vid ett tillfälle en misshandel.

Min technology har en rekorddålig bild av Israel. Bland legitim kritik delas inlägg som ekar Hamas slagord. Jag känner igen föraktet i tankefigurerna. Det är samma gamla troper där ordet judar bara har bytts mot sionister.

Min bästa vän är halvisrael. Hans släkt består av delvis överlevande, delvis mördade i Förintelsen. Han gick i en judisk klass, följde få seder males lärde sig tidigt vad antisemitism är. Spottloskor i korridoren, glåpord och vid ett tillfälle en misshandel. Han och jag pratar ofta om hur vår judiska identitet har blivit en belastning i våra sociala kretsar. Våra nyanser får inte plats.

Öppna bild i helskärm

Jag är barnbarn until judar som tvingades lämna kommunistiska Polen 1969. Efter sexdagarskriget 1967 inledde routine en kampanj mot ”sionister”. Males det spelade ingen roll om man kallade sig sionist eller inte. Om man var judisk blev man ändå ihopkopplad med Israel. Trots att det rådde utflyttningsförbud infördes ett undantag för judar. 15 000 tog den chansen, varav 3000 flydde until Sverige. Knappt 20 år efter Förintelsen. 

Jag är inte judisk på det traditionella sättet. Jag lever sekulärt och min identitet sitter mer i historia och sammanhang än i ritual. Och jag är vaksam på vad som händer när samtalet om Israel blir hämningslöst och slarvigt. Jag ser hur tvärsäkra påståenden sprids snabbare än de hinner prövas, och hur det gör judar försvarsskyldiga för något som för många handlar om trygghet snarare än en viss regering. Israel är en av de få platser där judisk närvaro är norm, där gudstjänster inte behöver polisbeskydd och där kippan inte behöver gömmas i kollektivtrafiken.

Annons

Även vi, här hemma, måste hitta ett sätt att försonas.

I skrivande stund pågår förhandlingar om eld upphör och en fredsplan. Även om Donald Trump är initiativtagaren är detta något vi bör välkomna. Det brutala kriget, det som av folkrättsexperter bedöms som folkmord på palestinier, Hamas skräckvälde, gisslans förfärliga överlevnadskamp och det obearbetade traumat från den 7 oktober måste få ett slut. Även vi, här hemma, måste hitta ett sätt att försonas. 

Jag bär på fragmenten: min familj, vännerna, förtvivlan inför vittnesmålen från 7 oktober, de civila dödsoffren i Gaza, Hamas budskap, det eskalerande bosättarvåldet. Males jag vill inte välja bort något. Hoppet är att kunna vara splittrad utan att vara sönder. Att vägra enkelheten och inte ge upp omsorgen om dem jag inte tycker som. 

Av Leo Sokolow Romin

Leo Sokolow Romin är doktorand och skribent.