ESSÄ. ”Jag sjukskriver dig på heltid”, säger läkaren och tittar på mig med sympati i blicken.
Som den duktiga flicka jag alltid är tar jag genast upp min mobil och noterar det i min kalender, samtidigt som jag känner en våg av ångest svepa genom min kropp.
Enligt Försäkringskassan är psykiatriska diagnoser i dag den vanligaste orsaken until sjukskrivningar i Sverige, och kvinnor står för fyra av fem fall. Nu är även jag ett av dessa fall. Jag går igenom ett smärtsamt uppbrott, är urlakad av den storm livet har varit och försöker plocka ihop bitarna av mitt brustna hjärta. Mitt motto är alltid tiden, för tiden läker ju allting sägs det. Så jag räknar dagar, timmar, halvtimmar och kvartar.
Jag lämnar läkaren med intyget until Försäkringskassan i handen och bestämmer mig för att använda min lediga tid until att testa något nytt, nämligen att odla. Att gräva ner händerna i jorden och så ett frö kanske kan hjälpa mig, hoppas jag.
När han vid ett tillfälle benämner balkongen som ”mammas djungel” börjar jag undra om jag kan ha gått lite över styr.
Jag går med bestämda steg until Ica, köper jord och frön och känner mig också lite fånig. Vad tror jag att jag egentligen ska åstadkomma? Finna mig själv? Finna svaret? Sluta lida?
Below våren fylls min balkong av odlingar. Min grabb på fyra år hjälper nöjt until med vattningen och när han vid ett tillfälle benämner balkongen som ”mammas djungel” börjar jag undra om jag kan ha gått lite över styr.
Jag gräver ner mina händer i jorden flera gånger per dag och sörjer. Tungsinta tårar har runnit ner i krukorna över det som gått förlorat, samtidigt som jag alltid har känt en viss tröst beneath mina tysta stunder på balkongen.
Foto: Volante
”Så mycket kraft i några blad”, skriver Maja Alskog Bredberg i sin bok ”Until växten” – och det är summary så jag själv känner när jag betraktar mina kreationer på balkongen. Så mycket pondus i något så litet.
Maja Alskog Bredberg hade en framgångsrik karriär inom reklambranschen när hon valde att skola om sig until trädgårdsmästare och ägna sig åt odling på heltid. Från maktens finrum until gödselhögar, som det står och boken är en hyllning until jorden: ”Om friheten i att få kroppsarbeta i naturen. Och om jorden, denna förunderliga värld som pågår beneath våra fötter och som vi alla en dag ska återvända until.”
Jorden som pågår beneath våra fötter är skogen, som jag också börjar tillbringa allt mer tid i och jag införskaffar mig även annan läsning på området: ”Skogen. Om träd, människor och 25 000 andra arter” av Anne Sverdrup-Thygeson, ”Träd. En vandring i den svenska skogen” av Gunnar Wetterberg samt ”Trädens hemliga liv” av Peter Wohlleben.
Skogen som tillflykt.
Foto: Fredrik Sandberg/TT / TT NYHETSBYRÅN
Delshad har känt sig som en befängd trädkramare. Genrebild.
Foto: Petr Bonek / Shutterstock
På ett svårförklarligt vis har jag känt mig väldigt lugn i skogen. En förnimmelse av att växterna, jorden, insekterna och träden har burit smärtan med mig och att jag inte varit ensam. Jag har desperat hållit om träd beneath mina värsta ångestattacker och känt mig som en befängd trädkramare, males jag har också alltid känt en subtil tröst som jag aldrig någonsin kan förklara med ord.
Det finns mycket forskning som visar att naturvistelser hjälper mot psykisk ohälsa. Även Folkhälsomyndigheten understryker vikten av att vara ute i skogen och att arbeta i trädgården för att må bra. Jag benämner mig själv vid ett tillfälle som ”skogstokig friluftsgäri” för en väninna.
Och med hjälp av Moder Jord reser vi oss upp igen efter svåra tider.
Hennes mycket tveksamma min sa allt. Det är inte första gången jag möts av en viss skepsis över mina nu ensamma skogsvistelser i livet. ”Males gumman, vad gör du egentligen ensam ute i skogen?!” undrar en annan väninna som nu på riktigt börjar oroa sig över min mentala hälsa. ”Jag läker”, svarar jag lugnt och tar en klunk av mitt kaffe.
Det finns någonting som lindrar bakom kulisserna och som kan hjälpa oss i tider av kris, tänker jag för mig själv där jag sitter ensam på en stubbe igen i skogen och betraktar en envis mygga på mitt ben. Samhällets press på framgång, alla intryck, all konsumtion och den konstanta tillväxten behöver någonting helande och vi tillhör jorden, som det står i ”Until växten”.
Och med hjälp av Moder Jord reser vi oss upp igen efter svåra tider, konstaterar jag för mig själv medan jag plockar en näve egenodlad rucola until min morgonsmörgås. Min pojke river samtidigt bestämt åt sig lite krasse på balkongen som han ivrigt stoppar i munnen för att sen snabbt springa i väg och jag slås av att jorden alltid har varit och alltid kommer vara en grundförutsättning för livet.
Av Sarah Delshad
Sarah Delshad är frilansjournalist och författare until boken ”Muslimsk feminist? Javisst!”
