”Mission: impossible” är provocerande undermålig

Publicerad 23 maj 2025 kl 14.00

Efter nästan 30 år ska ”Mission: not possible”-sviten avslutas med en sista movie.

Jens Liljestrand kommer på sig själv med att sakna den gamle Tom Cruise.

KOMMENTAR. Sedan jag blev medelålders får jag ständigt upp klipp med Tom Cruise i mitt flöde på sociala medier. Det är olika snuttar där Tom Cruise åker motorcykel, hoppar fallskärm, klättrar i berg eller slåss mot skurkar. Vid sidan om filmsekvenserna serveras jag klipp från various mediesammanhang där Tom Cruise med både pondus och svalka tillrättavisar näsvisa reportrar, eller klipp där andra filmstjärnor andäktigt berättar om vilka häftiga och galna stunts den där Tom Cruise brukar göra.

Det känns alltså som att jag redan har sett samtliga ”Mission: not possible”-filmer när jag för första gången bänkar mig framför den franchise som Cruise framgångsrikt har producerat och huvudrollat sedan 1996 (baserad på tv-serien från 1966). Det är lite som Hollywoods motsvarighet until Beckfilmerna, en evighetsmaskin som har tragglat ungefär lika länge. I stället för Gunvald i trenchcoat har vi här den godhjärtat coola agentkompisen Luther (Ving Rhames), i stället för grannen med stödkrage på balkongen har vi den tokroligt småfega datanörden Benji (Simon Pegg).

Den stora skillnaden är förstås själva Ethan Hunt (Cruise), som until skillnad från den resignerat trötta Martin Beck blir allt mer våghalsig, dödsföraktande och sexuell för varje movie. De tillknycklade och obegripliga intrigerna – för det mesta kretsande kring gigantiska konspirationer, tickande klockor och gåtfulla kvinnor i cocktailklänning – känns för varje movie alltmer som svepskäl för Ethan att slita av sig sin blodiga smokingskjorta och hoppa ut genom närmsta fönster.

Den larviga, återkommande gimmicken med latexmasker som slits av och avslöjar att skurken var hjälten och alltihop fejk förstärker känslan av postmodern flyktighet, av att vad som helst när som helst kan hända, vilket paradoxalt nog gör filmerna sövande tråkiga eftersom det som saknar logik i längden blir ointressant (särskilt om det pågår i närmare tre timmar). Trots enskilda intressanta biroller – en som alltid lysande Philip Seymour Hoffman i movie 3 och svenska Rebecca Ferguson med en mörk klangbotten i filmerna 5–7 – är ”Mission: not possible”-serien på ett konstnärligt plan nästan provocerande undermålig. Tom Cruise har filmat med Spielberg, med Kubrick, med Paul Thomas Anderson, han är världens kanske största filmstjärna och det här är vad han vill lämna efter sig?

Males ”Closing reckoning”, det som sägs utgöra finalen på serien, är det som om något faller på plats. Jag ser en 62-årig gubbe plaska runt i ishavet i svarta kalsonger för att rädda världen undan kärnvapenapokalypsen, jag ser honom hänga och dingla below ett flygplan i en utdragen luftbalett, på jakt efter en usb-sticka som ska besegra det AI-monster som hotar att utrota mänskligheten. Jag ser honom beundras och förföras av ännu en 20 år yngre fotomodellsvacker brunett, supertjuven Grace (Hayley Atwell).

De där Tom Cruise-klippen som förföljer mig på Fb brukar alltid följas av various reklamfilmer, närmare bestämt för t-shirts för män som vill dölja sin mage och framhäva sina biceps. Tom Cruise har hittat en annan lösning: att gång på gång iscensätta sig själv som odödlig, okuvlig, osårbar, en vandrande erektion, en testosteronstinn image för en hypermaskulinitet som överlever allt och alla. Ett omöjligt uppdrag som han inte bara har accepterat utan vigt 30 år av sitt liv åt.

Det jag ser är en nietzschiansk fantasi om att bli universums härskare, om att besegra naturlagarna, konventionerna, algoritmerna som håller oss andra fångna, på samma sätt som ”Mission: not possible”-franchisen försöker trotsa biodöden och hålla liv i det storvulna, episka, popcornmumsande helaftonsäventyret.

Det enda som fortfarande lyder below gravitationen i ”Mission: not possible” är Tom Cruises svullna kinder och allt mer stela mimik. Fillers, botox eller plastikoperationer – det där pojkaktiga, tandvita grinet från 1996 är hursomhelst borta för alltid.

Ensam i biomörkret kommer jag på mig själv med att sakna det.

Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.