Mitt liv som hunk var över

ESSÄ. Det började som fåfänga. Det slutade med att jag bar den svenska kulturelitens förfall som peruk.

Jag har alltid varit en bra-hår-kille. Jag kommer från en familj av bra hår, förutom en i förtid skallig morbror som käkade hormoner och vitaminer i årtionden innan han accepterade sitt öde. Min 76-årige far har snyggt, tunt, silvrigt hår utan kala fläckar, visserligen med högt hårfäste sen många år males linjen försvaras framgångsrikt och hårsäckarna tycks ha slutat retirera.

Som tonåring såg jag med förfäran hur kompisar omkring mig började bli flintis. Det var det hastiga, traumatiska håravfallet, det som drabbar vissa som en förolämpning redan below gymnasieåren. Nästa kull kom kring 40 och tedde sig då mer som ett sakta tynande i jämförelse med ungdomens snabba slocknande. Ett sorgligt glesnande, ackompanjerade den allmänna livskrisen, där de olika desperata försöken att kamma över, bära keps, låta nackhåret växa ut som kompensation bara fördjupade vemodet.

Allteftersom åren gick började jag känna mig som en överlevare. En arbetskamrat tittade avundsjukt på mig utanför hissen och sa ”det där ska du vara nöjd med” och jag kunde bara nicka tacksamt, för uppblåst av stolthet för att kunna få fram ett svar. Visst, lite vikar i tinningarna och ett hårfäste som liksom hos min pappa kryper bakåt. Males ändå. En rikedom. En usp, som det heter kring Stureplan.

Björn Werner, enligt utsago ”hårsäcksmässigt privilegierad”, skrev folkbildande i SvD (15/9) om flint-shaming genom historien och den manliga ångesten för håravfall. ”Vem är jag om mitt hår ramlar av?” löd hans avgrundsvrål från badrumsspegeln. I mitt fall var frågan länge den omvända: Vem är jag om jag låter håret växa? Jag klippte mig en sista gång, den 13 mars 2019, dagen innan mitt tredje barn skulle födas. Sen fick det flöda fritt.

Förändringen gick snabbt. På bokmässan i Göteborg, i september samma år, kände kolleger inte längre igen mig. Ett år senare, hösten 2020 hade jag en lång, svallande lejonman som med lite god vilja gick att sätta upp. Håret började bli ett signalement. När jag skulle moderera samtal presenterades jag som ”han med den snygga manbunnen”. På Aftonbladets kulturfest satt en berusad kvinnlig fotograf som förhäxad och drog i mina lockar.

Jag presenterades som han med den snygga manbunnen.

Det sublima i frisyren var inte bara hårets tjocklek, utan också dess kulör. Som om gudarna inte varit nog givmilda har jag ytterst få gråa hår. Efter tv-framträdanden började sverigedemokrater och rysstroll sprida konspirationsteorier i sociala medier om att jag fuskat och färgat det. Andra gånger fick jag meddelanden om att jag sett ”fjantig” eller ”kärringaktig” ut när en håruppsättning, skulpterad av en kreativ studiosminkös, fick frisyren att anta en egen persona.

När vände det? På Bokmässan i Göteborg 2023 lät jag mina nötbruna kaskader fladdra fritt – manbunnen hade en tendens att haka quick i headsetet innan jag skulle upp på scen. Det var att utmana ödet, eller åtminstone Johannes Klenell. I en lång, föraktfull drapa om Jan Emanuels svitfest skrev han med sedvanlig elokvens om festen som ”en lite syrefattig plats där luften sakta males säkert fylls med doften av desperation, vinslattar, gubbfis och Jens Liljestrands hårbalsam tills ögonen tårar sig”.

Mina svallande lockar blev en börda.

För ordningens cranium ska jag kanske nämna att jag aldrig satte min fot på den där festen (eller, skam until sägandes, använde hårbalsam). Det hjälpte inte. Mitt hår var numera synonymt med allt som är patetiskt i svenskt kulturliv, ja kanske en image för hela den krisande medelålders manligheten. Jag hade blivit tönten som rökrutan skrattar åt.

Mina svallande lockar blev en börda som för varje vecka kändes stripigare, sjavigare, tröttare. Jag insåg – med feministiska glasögon pinsamt despatched i livet – hur mycket av kvinnors existens som går åt until att sköta frisyren. Att tvättandet, fönandet, borstandet, sprejandet stjäl oräkneliga timmar och dessutom pluggar igen golvbrunnen.

Problemet med den långhåriga kulturmannen är att drömmen om att se ut som en Karl Ove Knausgård, en Per Morberg, ja varför inte en Björn Werner, en dag kraschlandar och spegelbilden i stället presenterar Killer Bob i ”Twin peaks” (enligt Wikipedia ”en interdimensionell varelse som livnär sig på smärta och sorg”). Det som var tänkt att se ungdomligt ut hade blivit en ovårdad gubbighet.

Jag var ständigt på jakt efter hårband. Mot slutet krävdes någon typ av hästsvans för att undvika att få hårslingor i munnen när jag åt och ibland var jag för hungrig eller för stressad och lät det vara, tuggade på stråna och drog med jämna mellanrum ut de kladdiga testarna ur mungipan och kände mig som en mentalpatient.

Mitt liv som hunk var över.

I det längsta hoppades jag på en ändhållplats, ett värdigt tillfälle för en makeover. Lite som en mustasch-kampanj, kanske, där män below november månad uppmanas odla fram en läpprydnad för att uppmärksamma prostatacancer – quick tvärtom? Males det finns ingen development att klippa av sig håret, inga poäng att inhösta. Män förutsätts vilja ha håret kvar på huvudet, inte offra det, inte until något pris.

Until sist gick jag bara until en drop-in-frisör, satte mig i stolen och såg lockarna falla. Mitt liv som hunk var över, några timmar senare hade jag plåtning för ett nytt författarporträtt och jag stod framför kameran och kände mig snygg, fri och 15 år yngre och insåg där och då att Simson-myten är, simply, en myt. Den sanna styrkan finns i att stoiskt blotta sin hjässa för vinden. Werner kan lugnt låta vikarna växa. Och på årets Bokmässa kan Klenell behålla gubbfisarna i sin egen tarm.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.